Lyckliga MCÖ-akter på STOCKHOLM FOLK FESTIVAL

Kolonien värmer upp publik på festivalinvigningen.
Foto: Peter Bothén
I täten för sommarens storbokare av MCÖ-akter går STOCKHOLM FOLK FESTIVAL. Musikcentrum Öst var därför på plats, hängde med giggande medlemmar och försökte fånga käslorna, tankarna och stämningen under ekarna i den lommiga och vackra parken på Hesselby Slott. Här följer inspel från några av våra kära medlemmar. Kolonien och Aire de Vida missade vi tyvärr i vimlet!
Emilia Amper:
“Det är en så otroligt häftig publik och fin stämning här i parken och grönskan. ODE blev tillfrågade lite kvickt att hoppa in för ett band som hade ställt in. Det var en så himla häftig känsla att spela här sist, så vi slog verkligen knut på oss själva för att fixa att alla kunde komma hit...och så lyckades vi! Det var så jäkla kul idag!”



Jade Ell:

“Det är jättecharmigt. Det är absolut uppstyrt men det känns familiärt och nära. Som en vänlig festival. Så det är klart att man vill spela här! Här får man ju verkligen allting. Jag tycker ju om det här gamla tänket av att man förritiden bara möttes i en vägkrok och tog med sitt instrument, spelade och konverserade på det sättet. För nu när du och jag pratar så ska jag hitta ord på allting men vi kanske skulle skriva en låt och spela ihop så har vi redan löst hela grejen! Det är väl det som är folkmusik egentligen. Det ska finnas plats för sånt i livet. Det får inte bli för uppstyrt eller hit-styrt allting.”



Emeli Jeremias:

“Blandningen av musikstilar, människorna och festen är nog det bästa här. Folk är glada – det är allt från buskspel till poppig singersongwriter och sen är det lite jazzigare på nästa scen – man får lite av allt! Jag är själv den typen av artist som tar in alla möjliga stilar och influenser. Dels är jag ju klassiskt utbildad musiker/cellist. Sen har jag spelat och sjungit ganska mycket jazz, spelat pop - och fuskat på folkmusik. Det är svårt som klassiskt skolad stråkmusiker att svänga om men jag har försökt fuska lite! Jag försöker ta in alla de här elementen i mitt musikskapande så jag är väl nån sorts essens av den här festivalen då, haha! Tyvärr spelar jag ganska mycket ikväll så jag hinner inte riktigt ta in allt det andra som sker. Man måste spara lite energi så man kan inte supa in allt som händer men bara stämningen gör att man blir på gott humör!”



Pierre Ström:

“Jag lirar ju på visfestivaler på olika ställen – det speciella med den här festivalen är att man både träffar och får höra så många andra musikanter från andra genrer...alltså inte bara det jag brukar hålla på med - träffa en massa singersongwriters, utan här finns det en mycket folkmusik som jag inte har hört av tidigare. Själva blandningen – mötet - är det häftigaste med den här festivalen.



Det här är ju fjärde året som festivalen är och fjärde året som jag är med. Första året så sjöng jag med i invigningskonserten med Ale Möller Band och då sjöng jag Bellman. Sen kom Esbjörn Hazelius och sa till mig “Vi kan väl göra Bellman allsång?” och jag tänkte “Men visst, absolut!” Och det har vi gjort - det blir tredje året i år vi gör Bellman Allsång. Det är något speciellt, eftersom jag har hållit på med Bellman i så många år och Bellman betyder ju jätte mycket för slottet här vilket Tomas Ledin och jag har pratat mycket om. Bellman var här på Hesselby Slott 1763 väldigt mycket under vår och försommar. Han umgicks med Carl Bonde som var son till Gustaf Bonde som ägde slottet då. Carl Bonde var 22 år Bellman var 23 och dom busade ganska mycket ihop dom här grabbarna – inne i stan och på vägen ut hit, kanske inte så mycket just här på slottet – men dom stack in till stan antingen med båt eller så red dom in och festade. Sedan sjöng Bellman på ganska många middagar här på slottet. Sen fick Carl Bonde nåt jobb i en utländsk beskickning – ja, utrikesdepartementet hette det ju inte då, men han blev utskickad alltså och Bellman hamnade då egentligen i Norge för att han hade inte betalat sina skulder och lyckades till slut efter några månader att få släktingar att lösa ut honom. Ungefär så.



Det har också varit ett samarbete mellan YTF och festivalen i och med att vi kör i vinkällaren 12 olika trubadurer fredag och lördag kväll. Det har vi gjort dom här 4 åren, så att det är alltså 12 artister från yrkestrubadurernas förening som jag har plockat ihop eller entusiasmerat för att vara med här. Jag kommer att ikväll vara konferencier där och sen ska jag sjunga själv lördag kväll tillsammans med Emeli Jeremias som spelar cello.”



Anna Christoffersson:

“Som man ser, är det ju verkligen folkfest här! Det känner man när man kommer hit. Jag är med i Female Singersongwriters som Susanne Fellbrink driver. Det är en hemsida med artister och sen känner jag Hilda Sandgren väldigt väl som producerar festivalen, så jag visste att det här kommer att bli jätte kul. Det finns ju alla musikstilar. Det är väldigt brett - väldigt mycket artister. Varför skulle man inte vilja spela här! Jag får väldigt mycket inspiration från all musik runtomkring. På scenen jag spelar på så passar det bäst att spela solo. Jag gör det ibland men konstnärligt är det en utmaning för mig att växa i att spela mer solospelningar och få fram texterna och låtarna på ett annat sätt. Det blir väldigt intimt. Det är ett bra tillfälle för låtarna att komma fram!”



Rigmor Gustaffsson:

“Det känns helt fantastiskt faktiskt och extra kul är det ju givetvis att det är sånt här väder. Det blir som att allting blir magiskt! För mig är det lite speciellt för att jag har kanske en lite mer jazzinriktning då men folkfestivalen är ju oerhört bred! Det är ju verkligen enormt brett och jag tycker att det är väldigt kul. Man får höra massor av musik som man kanske inte hör på så många andra ställen.”



Hinner man träffas spontant med andra artister och snacka/jamma?



“Ja men det hoppas jag. Nu har jag så himla packat schema, för att jag har konsert och sen sitter jag i panel och sen har jag konsert själv - det är tre grejer för mig idag och kan jag tyvärr inte vara här mer under helgen - MEN det är ju den känslan det är här och backstage – det är massor av musiker överallt! Det är så man känner!”



Nanna Walderhaug:

“Jag har varit här och lyssnat tidigare på lite vis-kollegor och alla möjliga folkmusiker och varit och dansat. Så jag har varit här men inte spelat - det här blir första gången. Jag spelar mina egna låtar och sen ska jag också kompa Elin Lyths visprogram i YTF:s arrangemang där i vinkällaren. Det är roligt att spela. Det är roligt att lyssna på andras härliga musik och det är roligt att dansa – allt är nog lika roligt tror jag! Allt är lika kul. Så är det nog. Det finns alltid några som man känner här och några som man nästan känner och några som man inte känner. Jag tror hela grejen med en sån här musikfestival med mycket jam är att det blir väldigt socialt och kul. När man kan vara här bägge dagarna också, dra runt och träffa folk så är det klart att man hittar några som man trivs med.”