Intervju & fredagsmys med Karin Inde!

Det lönar sig ofta att gräva där man står. Som tur är har vi på Musikcentrum Öst, där vi sitter i STIM-huset, en massa härliga grannar som man kan sno kaffe och kakor av. Men vi måste väl ha mycket annat gemensamt också? Vi kammade oss lagom-fint och tittade förbi jazz-kontoret där vi fikade med Karin Inde, verksamhetsledare i Svensk Jazz…
Karin Inde! Du är verksamhetsledare i Svensk Jazz. Det låter som att du basar över hela jazz-Sverige eller hur funkar det? Vad är det ni gör och vad jobbar du med?


Precis! Nä, jag skulle säga att vi är till för att stärka och lyfta hela jazz-Sverige Däremot basar vi inte över det utan det är snarare service vi pratar om.



Det låter snällare!



Eller hur, haha. Allt började för väldigt länge sen, när var det nu igen då, om det var 1948 som det Svenska Jazzriksförbundet grundades och då fanns det massa olika kompisgäng runtom i Sverige som samlades för att lyssna på skivor - för skivor på den tiden var liksom rariteter och alla hade inte tillgång till dem. Så det var så det började och de så kallade små ”spisarklubbarna” bildade sitt riksförbund för att kunna prata med varandra över hela landet. Och sen så började en och annan spisarklubb få för sig att bjuda in musiker för att få höra dem live - det var så konsertföreningarna kom till -och det där tror jag blev första krisen i riksförbundet, mellan spisarklubbar och konsertklubbar. All förändring blir ju ofta lite krisartad.



Lite som när man sparkade live-musikerna från biografer för att det blev ljud på film – fast omvänt?



Just det. Det blir liksom turbulens. Men den här krisen klarade Riksförbundet! Nästa kris i riksförbundet har jag läst mig till, det var när Charlie Parker nådde fram till Sverige. För då dök en fråga upp för första gången ”är det här verkligen jazz?”



Jaha!? Haha!



Ja, visst är det fint? Sen lyckades det också övervinnas.



Men vilka är era medlemmar idag?



Det är fortfarande väldigt många arrangörsföreningar, ideella föreningar som driver ideell konsertverksamhet – det vill säga de är ideella och anlitar professionella grupper. Så det är professionell konsertverksamhet där de som arrangerar inte har betalt, men de som står på scen har det. Det är en stor kategori medlemmar. En annan kategori är enskilda firmor som driver jazzband – det är helt enkelt musikerna men de är inte med som privatpersoner utan som enskilda firmor. Och sen har vi intresseorganisationer inom jazzområdet; till exempel Föreningen Sveriges Jazzmusiker som samlar väldigt mycket Stockholms-musiker och dessutom äger Fasching(!) och sen har vi IMPRA som jobbar för jämställdhet, och Django Reinhardt sällskapet, Monica Zetterlund sällskapet – många av den typen av sällskap som finns inom jazzområdet. Men sen så har vi en och annan agent också på jazzområdet som medlem hos oss. Har jag glömt någon..? Skivbolag! Det har vi också som medlemmar. Så tanken är att alla som jobbar för jazz på något sätt är välkomna som medlemmar – och! Vad är då jazz?



Ja det är ju faktiskt en bra fråga?



Ända sen Charlie Parker ställde till det där, så är det ju en sån där fråga som är het hela tiden: ”Det där är inte jazz. Det där är visst jazz! Är det här verkligen..?” Men där har vi gjort klart att det inte ligger i riksförbundet Svensk Jazz uppdrag att definiera vad jazz är. Det ska vi inte göra. Däremot kan vi jobba för att utmana gränserna på olika håll. Men tycker man att man håller på med i jazz så är man välkommen som medlem.



Då är man jazz helt enkelt?



Ja om man känner sig hemma hos oss! Det är det viktiga.



Vad fint! Men hur lyckas ni jobba för så många olika typer av medlemmar och deras intressen? Ni är en sorts förenande kraft och plattform?



Ja det är ju lite nytt eller på ett sätt är det nytt och på ett annat sätt är det inte det – jag ska förklara. 2011 skrevs våra stadgar om, så att vem som helst som har ett organisationsnummer och jobbar för jazz kan var medlem. Innan dess så var det mest arrangerande föreningar som var medlemmar. Men samtidigt har vi alltid varit ett kansli åt Föreningen Sveriges Jazzmusiker också, så på nåt sätt i historien har vi ändå alltid jobbat för musikers villkor inom jazzområdet. Det där får vi frågor om – hur gör vi liksom för att samla, men som du säger blir det ju en plattform för olika områden och yrkesinriktningar att prata med varann. Vi jobbar ju inte alls på arbetsmarknadssidan. Endast kulturpolitiskt. Och där sitter ju till exempel arrangörer och musiker i samma båt – alla vill ju samma sak.



Men coolt vad har ni på gång just nu?



Den där frågan va svår… Vad ska jag välja liksom. Häromdan satt vi och skrev ner allt på ett papper så min impuls nu var att jag ville bara ge det där pappret till dig haha så kan du läsa själv! Vi jobbar med flera olika projekt samtidigt kan man säga, men det där med ”projekt”… jag hatar det ordet. Då känns det som att det bara är små duttar här och där. Och det handlar det ju inte om. Har man väl gjort nånting som man tyckte var bra så försöker man utveckla det så att det lever vidare. Men vi har en verksamhet som består av massa olika saker som vi gör och allting handlar om att försöka stärka genren. Och när vi jobbar för att stärka genren jazz i bred bemärkelse, då jobbar vi ofta med musiken i stort tillsammans med våra systerorganisationer, till exempel med Musikcentrum Riks. Alltså det går ju inte utan det – de flesta musikformer utanför institutionerna idag har ju väldigt mycket gemensamt!





Kan du berätta kort om hur Svensk Jazz och Musikcentrum Riks samarbetar och har samarbetat. Vad är det som har hänt?



Ja just nu finns det två saker som är mest aktuella i vårt samarbete tycker jag och det ena är uppdraget ifrån Musikverket att musiklivet tillsammans ska utveckla hållbara nationella turnéstrukturer. Svensk Jazz är ju en av tio riksförbund som är medlemmar i Musikarrangörer i Samverkan, alltså MAIS. Och MAIS, Musikcentrum Riks och alla länsmusikorganisationer är de tre parterna i satsningen. Det är ju precis i uppstarten nu och jag representerar MAIS i styrgruppen där.



Jaha vad häftigt!



Ja! Och Malin Oest sitter i styrgruppen för Musikcentrum Riks just nu. Och den här satsningen skulle jag säga är det viktigaste som händer musikpolitiskt år tjugohundrasexton!



Coolt! Vad är det som är målet?



Målet är att det ska bli fler konserter till fler människor i Sverige. Det är det stora målet. Och det handlar inte om att bygga en ny institution eller en ny organisation.



Aha så inget nytt Rikskonserter?



Nej, det ska det inte bli, utan vi ska stärka och utveckla de strukturer som är bra idag. Men det handlar om strukturer - och det är ett flummigt ord – det är bättre att säga samarbetsformer. Det handlar om människor liksom. Som måste prata med varann och på nåt sätt ha en gemensam bild över hur man ska nå varann och hur man ska kommunicera. Och där är det ju parterna som är med i projektet som förstås är tänkta att ingå i det här, men även de som verkar utanför de tre parterna – målet är att hela musiklivet ska va med. Vi har jämfört det med att det ska byggas järnvägar över hela landet…



Aha just det! Men inte städer?



Nej precis, de finns ju redan! Banden eller grupperna och arrangörerna och producenterna finns. Och järnvägarna eller spår eller slingor eller vad man nu vill kalla det – de ska också bestå. Vi ska alla börja lira bättre med varann och bli mer samspelta. 



Låter härligt. Men det har väl också hänt lite internationella grejer och ska väl även hända framöver?



Ja det är den andra aktuella saken och den du tänker på, tror jag är.. Jazzahead? Eller? Nej?



Yes precis det tänkte jag på!



Vilken tur! Det är faktiskt femte året i rad som Svensk Jazz, Musikcentrum Riks och Export Music Sweden samarbetar med att presentera svenska jazz-akter för en massa internationella bokare. I år har också STIM kommit in i samarbetet. Kultur i Väst och Musikalliansen är också med. Jazzahead är just nu den största jazz-branschmässan i världen och Sverige har hittat ett bra koncept känns det som. Och det är helt enkelt att vi har kapat söndagsförmiddagen - då mässan egentligen har tagit slut och ordnar ett closing party för mässan, där tre band uppträder och så avslutas det med ett öppet mingel, där det ju blir lite extra fokus på Sverige som jazzland. Och alla svenska jazzare är förstås välkomna att hänga på.



Vad kul!



Ja det är kul! och nu känns det som att det har gått så många år så att nu gäller det utvärdera allt det här på ett långsiktigt plan. Vad är det som har hänt för de som var med för 4-5 år sen? För det kan man ju faktiskt börja mäta ordentligt nu först.



Tänkte gå från nationellt och internationellt till lokalt och regionalt, Stockholm närmare sagt där vi i MCÖ sitter. Hur skulle du säga att jazzen och livemusiken mår i Stockholm idag och hur skulle du vilja bygga det vidare? Vad är drömscenariot?



I Stockholm så ser ju jag inom jazzområdet att det finns en professionell aktör bland arrangörerna - Fasching - och sen har vi många små scener, där några gör några professionella konserter, det vill säga med schysta gager. Och de flesta jazzarrangörerna i regionen verkar ha hittat ett gött samarbete inom Stockholm Jazz Festival. Musikerna som spelar på de här ställena gör ju dock det på olika villkor och där finns det en problematik.



Det är väldigt många av musikerna som bor i de stora städerna i Sverige, inte minst i Stockholm och min bild är att folk bor och repar i Stockholm och sen åker de nån annanstans och spelar…

I Stockholm spelar man på dörren eller på ett mindre ställe och sen får man kanske ibland ett gig på Fasching. Så på ett sätt känns det som att jazzlivet bubblar och kokar och utvecklas och håller på, men det är ju det här med villkoren - inte minst pengamässigt - som inte funkar.



Men vad skulle man behöva göra då?



Jag tänker ju att det finns mycket musik utanför institutionerna idag som behöver släppas in i kulturpolitiken. Kulturpolitiken idag bygger på traditioner, i mångt och mycket gamla traditioner. Och det där behövs genomlysas och analyseras. ”Hur ser verkligheten ut nu 2016”?



Tror du att Landstingets revidering av stödsystemet kan påverka det här till det positiva?



Ja men det måste vi ju hoppas på! Och jag hoppas också att Musikcentrum Öst är med och säger hur det faktiskt ser ut idag. Och där, måste jag säga, ligger musikerna just nu före. Inom både Musikcentrum och Musikerförbundet finns ju en regional organisering. Som Musikcentrum Öst, ni är ju en part som är tydlig och jobbar regionalt – det har vi inte riktigt inom riksförbunden skulle jag säga. Till exempel Svensk Jazz hade det tidigare men vi har slagit upp våra regionala strukturer för att kunna anpassa oss till den nya regionala Sverigekartan, men den har ju tagit mycket längre tid att få färdig än vad vi trodde. Så det är en sak som vi faktiskt jobbar på - att försöka få till regionala möten med just olika regioners frågor. Just nu har inte riksförbundet Svensk Jazz kraft nog att gå in på djupet i regionalt arbete och påverka ett landsting, i det här fallet då i Stockholm till exempel, så där ligger vi efter er!



För en arrangör – är det bra att vara kompis med Musikcentrum och varför i så fall?



Ja! Hittills så kan jag tänka mig att det är de större arrangörsföreningarna hos oss som har kontakt med er på Musikcentrum Öst. Men det känns ju förstås som att vi på Svensk Jazz– jag får en massa idéer nu – att vi har stått för den här match-makingen mellan jazzgrupper och jazzarrangörer, men frågan är hur vi skulle kunna samverka kring det ännu mer? Nu svarade jag med en motfråga! Haha



Ja men det är bra! Vi får väl ta ett möte om det?



Precis!



Vad roligt att få hänga med dig!



Tack detsamma!



Och tack för kaffet.



Tacka Orkester Journalen, det är deras, hehe.



Haha!