Fredagsmys med Lisa Hansson — om opera, vävning & politik

Lisa Hansson är en operautbildad sångerska, improvisationsmusiker och performanceartist, verksam inom experimentell musik och scenkonst. Hon sitter också i Musikcentrum Östs styrelse och har just kommit hem från Bangladesh där hon kommer att sätta upp ”Den stora vävoperan”. Vi träffades en mörk decemberfredag över en kopp te för ett samtal som bland annat handlade om musik, opera, textilindustrin och att hitta sin flock. Vi funderade också lite om Stockholms musikliv och hur allt skall gå...
Innan vi går in på Vävoperan tänkte jag att vi skulle ta lite mer närliggande saker. Du sitter ju i styrelsen för Musikcentrum Öst men är också medlem. Varför skall en musiker vara medlem i Musikcentrum Öst?
— Det är bra för de musiker som inte har en agent, vilket otroligt få har. Musiklivet är fragmenterat och det är ett sätt att få ett sammanhang.  

Ja vi har ju ett uppdrag att skapa och förmedla arbetstillfällen men det är också intressant det här med strukturerna. Har ni som jobbar med musikteater ett sammanhang, ett gäng, en ”flock”? 
— Nej men egentligen skulle det kanske behövas, jag spelar ju sällan i Stockholm. Det är både lite för stort och lite för litet här. I Malmö t ex tar alla scener allt. I Stockholm finns ett livaktigt teaterliv men musikteatern har det svårare. Publiken har ganska små chanser att möta musikteater förutom opera och musikaler. Det finns i princip inga gästspelsscener som regelmässigt köper in en mindre operaföreställning, varken Operan eller Folkoperan. Och just Operan borde ha en gästspelsscen. Med ett statligt uppdrag är det ju rimligt att värna mindre grupper. Men det handlar också om återväxt och en kreativ input. Allt kan inte formas på musikhögskolorna. När vi satte upp ”Den Stora Vävoperan” skulle vi t ex kunna ha spelat längre om det funnits en scen och ett nätverk kring den, producenter, presspersoner etc. Nu blev det en enda relativt dyr föreställning.

Vi återkommer till Vävoperan senare men jag vill stanna lite grann i Stockholm och strukturerna. Är de inte dags med ett nytt initiativ för just mindre operaföreställningar och musikteater. Lite som när vi fick en teaterboom under 70- och 80-talet med en rad nya innehållsdrivna teatergrupper?
— Jag var ju inte med då men det skulle säkert finnas utrymme. Det är en annan tid nu med ett högt uppskruvat tempo och ett minskat utrymme för ideellt arbete. Och vad gäller musikteater så upplever jag att skolor som STDH (Stockholms Dramatiska Högskola) inte heller prioriterar utbildning av producenter inom scenisk musik. Vi har av en brist där, och om man gjorde nåt åt det skulle det kunna bidra till en kreativ boom. 

 Vi var inne på det här med var man skall spela. Ur vårt perspektiv och i ett lite bredare genreperspektiv. så ser det ganska dystert ut i Stockholm nu. Kulturhuset Stadsteatern är mest teater numera och vi har under året tappat Debaser Slussen, Debaser Medis, Capitol, Göta Källare… listan kan göras längre såklart. Hur ser du på framtiden för livemusiken i Stockholm? 
— Musiklivet kommer alltid att finnas kvar eftersom det finns så många musiker här. Men många tenderar att spela under sämre och sämre förutsättningar om man inte kan skapa nya och fungerande former. Det handlar om att vi måste förbättra ekosystemet för musiklivet där scener är en del. Men också ett fungerande publikarbete, och som sagt producenter, är viktiga delar. 

Nog om Stockholmsbekymmer. Nu är jag nyfiken på hela det här med Vävoperan och att du just kom tillbaks från Bangladesh! Vad är ”Den Stora Vävoperan”? Och finns det också en liten Vävopera? 
— Den Stora Vävoperan har faktiskt sin grund i Den Lilla Vävoperan. Det började för flera år sedan när jag och tonsättaren Stefan Klaverdahl pratade om vävstolar som vi hade hittat på våra lantställen. Vi spånade lite, sökte lite pengar och började jobba på det. Var det själva ljudet som lockade? Det var ljudet men också den fantastiska känslan av handarbete som jag har jobbat med på olika sätt i scenkonst. 

Precis! Jag träffade dig första gången när du gjorde en slags stickningsperformance med gruppen ”KEL”. Kan man säga att det taktila är ett viktigt element i det du jobbar med? 
— Jo det kan man kanske säga. Men för att gå tillbaks till Den Lilla Vävoperan så var det likheterna mellan att skapa musik och väva som lockade oss. Vävstol & piano. Strängar & varp. Vävnoter & musiknoter. Komposition & improvisaiton. Mönster. Allt detta som också finns i vävning bokstavligt eller symboliskt. Men det var också en kärlek till det textila arbetet och hantverket. Det handlar också om det textila som något avgörande för vår existens, alla måste ju ha kläder. Jag har växt upp med min mormors vävar, så textil har alltid varit viktigt och vackert för mig. Så vi gjorde vi en poetisk miniföreställning grundat i allt detta, delvis komponerad och delvis improviserad som byggs om för varje ny performance. Den har spelats mycket på vävstugor och vi har fått ett väldigt bra mottagande.  

Hur ser en föreställning ut? 
— Den innehåller många olika uttryck. Förutom opera även visa, fri röstimprovisation med konstiga tekniker som folk inte är vana vid, elektronik och inspelade ljud från vävstolar. Stefan har byggt om en barnvävstol till ett slags instrument som han kör genom ett program på datorn. Med Den Stora Vävoperan” ville vi även ta in en mer samtida kontext med dagens globala textilindustri. Medan vi skrev på operan så rasade Rana Plaza, 1134 personer dog i kanske den största och mest fruktansvärda industriolyckan någonsin. Vi kände att detta måste vi ta in i vårt arbete. Vi byggde en enkel plot kring en väverska från Sverige för 150 år sedan som finns med i Lilla vävoperan. Hon har funnits på riktigt, och lämnade efter sig en fantastisk skatt av vävar, ogift. Men vi byggde ut detta till en historia om en konstnär som valde att fokuserade helt på sin konst istället för giftas sig vilket ju var vanligt då. 

 Men sen transformerade ni alltså detta till en nutida historia från Bangladesh? 
— Ja, vi lade till en parallell historia om en ung textilarbeterska som kommer till Dhaka och tar jobb på en fabrik inom ”Ready made garment”, en av alla textilfabriker som producerar mycket av våra kläder. Hon har också stora visioner och framtidsdrömmar kring sitt liv, och är kreativ. Utifrån detta och ett antal tragedier och trauman byggs sedan berättelsen, den svenska väverskans mamma dör och fabriken i Dhaka rasar samman. Detta sker parallellt. Vi lade också till en slags ödesfigur som rör sig mellan båda tiderna och träder in i kvinnornas liv och tar form som olika karaktärer vilka förändrar deras liv, en pojkvän, en talangscout, den onde hänsynslöse fabriksägaren i Bangladesh. Men hon är också en berättare som berättar om hur en väv sättes upp och som väver operan framåt. Så själva hantverket vävs alltså bokstavligen in i föreställningen.  

Det känns som ett konstverk som har vävts in i en ganska politisk kontext, är det avsiktligt? 
— Ja det kan man nog säga. Det är ju också en feministisk opera. Vi har också valt att ha med mest kvinnor i ensemblen, även som instrumentalister. Det var ett aktivt val. Men föreställningen handlar också om solidaritet, miljömedvetenhet, om konsumtion. Hur vi konsumerar kläder och att vi sitter ihop med de som producerar våra kläder, som självklart också förtjänar ett bra liv. 

Och nu kommer föreställningen att göras i Bangladesh? Hur tar man emot tematiken där? 
— Det är svårt att jobba med ett land så långt borta och i en kultur som skiljer sig så mycket från vår. Men vi samarbetar med lokala NGO:s som jobbar för arbetares rättigheter, och med internationella organisationer, FN-organisationer som ILO, UN woman och sådana. Men vi vill också jobba med företagen för att visa både de förbättringar som de redan gör. Men också påverka. Alltså både svenska konsumenter och de som producerar kläderna i Bangladesh.  

Ett projekt som skall bidra till en konkret förändring alltså? 
— Absolut! Och det som är så bra med opera är att det både blir en effektiv bärare av känslor via musiken, och historien verbalt. Om det nu går som ni har tänkt, när kommer Den Stora Vävoperan få premiär i Bangladesh? Vi jobbar på att det skall ske i juni. Men det är en lite spänd situation där och vi kommer inte att kunna göra det offentligt utan jobbar mot inbjudna och med våra samarbetsparter. De kommer också att göra kringaktiviteter för förbättrade villkor för textilindustrin, där operan blir en utgångspunkt.