Åsikt – makten över musiken

 I ”buller 21” skrev jag om makt utifrån ett personligt perspektiv, där jag försökte förstå något om vilka privilegier jag har som vit, universitetsutbildad, med normfunktionalitet, medborgare i ett EU-land och dessutom bosatt i det land där jag föddes. I den grafiska modell jag använde som exempel hamnade jag mycket nära mittpunkten i makthjulet. Jag gjorde analysen för att försöka förstå min plats i en samhällelig hierarki utifrån de erfarenheter jag gjort inom Keychange, men också för att uppmana till en diskussion om hur musiklivet kan distribuera denna makt mer jämlikt på individnivå.

 Jag tänker fortsätta att skriva om makt, men med utgångspunkt i det fria musiklivet och hur strukturell utveckling påverkar maktstrukturer, och vad som bromsar eller underlättar en önskvärd utveckling. I den maktanalysen är varken jag eller någon annan som representerar det oberoende musiklivet nära makten idag. Det måste förändras om vi skall skapa hållbarhet och hållfasthet utanför institutionerna, och i förlängningen ett innehåll inom institutionerna.

 Det är ingen originell analys att påstå att pandemin satte ljuset på många problem rörande trygghet för frilansande yrkesarbetare. Visst hade vi sett utredningar kring konstnärers sämre trygghet tidigare (som tycks ha landat i diverse skrivbordslådor inom den offentliga förvaltningen) men pandemin blev ett stresstest av systemen, som tydliggjorde att de inte fungerade. Musiker tillhör de yrkesgrupper som snabbast slogs ut från arbetsmarknaden eftersom deras inkomster upphörde helt på ett par veckor. De som drabbades hårdast var de som primärt etablerat sig som livemusiker medan de som hade någon form av blandförsörjning klarade sig bättre. På samma sätt såg vi att stödsystemen som till slut kom var dåligt anpassade till de förtroendeöverenskommelser som musiksystemet så ofta bygger på.

 Nu när musiklivet börjar komma igång igen finns ett antal påverkansfaktorer att ha ögonen på. Vi har en ny regering med en ny kulturpolitik, med tydliga neddragningar i det fria musiklivet. Lägg till detta riksdagens dark horse Sverigedemokraterna, som har kulturpolitiken som ett av sina prioriterade områden. Vi har sett resultaten av KKN-utredningen, som tog in en del av den lilla utövarens perspektiv (vilket vi skrev om i ”buller 20”). Ifall även denna arkiveras utan åtgärd tappar vi momentum. I detta nu pågår även en utredning om kultursamverkansmodellen, som skall resultera i en utvärdering av politiken fram till nu, men även i förslag kring den framtida konstruktionen.

 Kultursamverkansmodellen är dessutom den största omvälvningen som skett i det svenska kulturlivet sedan skapandet av Kulturrådet 1974, så utredningens förslag kommer få en stor påverkan. Ytterligare en faktor är den lågkonjunktur med parallell hög inflation vi just nu befinner oss i, som gör att all typ av konsumtion kommer att vägas mot andra behov. Hur kommer musiken att klara sig i den avvägningen? Det finns alltså all anledning att tro att det som sker nu kommer att få en avgörande betydelse för framtiden. Frågan är om det oberoende musiklivet vill eller kan vara med och forma den framtiden?

Vilka tendenser finns det då att hålla ögonen på? I statens kulturbudget kan vi se att de regionala institutionerna har en viss uppräkning av stöd de närmaste åren. Vi kan parallellt se att hela den fria sektorn av musikföreningar, fria teatrar och musikgrupper inte får några uppräkningar alls fram till 2025 vilket med dagens kostnadsökningar kan innebära en reell neddragning på kanske 20-25 % fram till 2025. Än värre för de infrastrukturella organisationerna som centrumbildningar, där ser vi en faktisk minskning (plus inflationen), även om det inte är detaljsatt var neddragningarna kommer att ske. En dyster bild även om inflationen skulle dämpas.

 Vi ser också signaler om neddragningar både i de större kommunerna och i regioner. I Göteborg meddelades just att ett antal sökomgångar till offentliga stöd ställs in pga kapningar i budgeten under 2023. Oavsett var allt detta landar är tendensen inte en expansiv kultursektor, men där politiken ändå försöker hålla de stora institutionerna flytande. Det är självfallet positivt men frågan är hur det oberoende kulturlivet skall relatera till detta. Det handlar inte om att sätta institutioner mot oberoende musikliv utan om hur båda områdena skall ha förutsättningar att överleva och utvecklas, något som på sikt skulle kunna öka korsbefruktningen. För att kunna komma dit måste vi diskutera makt och initiativ. Här är balansen ur ett historiskt perspektiv skev och idag helt på väg att kantra.

Kulturinstitutionerna är välorganiserade och får sägas ha en politisk röst gentemot Kulturdepartementet och Kulturrådet bara i kraft av sin storlek. Men man har också potenta påverkansorganisationer i Svensk Scenkonst som samlar scenkonstinstitutionerna nationellt. Kraftiga regionala maktfaktorer är också Regionalmusik i Sverige, Länsteatrarna i Sverige och Länsmuseernas samarbetsråd, resursstarka samarbets- och påverkansorganisationer. Tillsamman har de tagit initiativet till superlobbyeventet Folk & Kultur.

Det intressanta är inte att de stora institutionerna är välorganiserade utan att det fria musiklivet inte är det. Vi kämpar på med att arrangera konserter, möta en publik och skapa ny musik. Från jazzklubben i Hultsfred till Way Out West. Fokus efter pandemin är att publiken skall hitta tillbaka och för utövare att fylla stora hål både ekonomiskt och kreativt. Det är förståeligt, vackert och ger en bild av den passion som driver så mycket av det oberoende musiklivet. Men om vi strategiskt skall kunna flytta fram positionerna finns det ingen annan väg framåt än att organisera oss och tala med en gemensam röst.

Det håller inte att bråka om att någon genre får mer än en annan av den krympande tårtbiden, eller att sätta ett särintresse mot ett annat. Vi måste också förstå att det finns organisationer att haka i som består av och är till för musik- och kulturutövare, organisationer som kanske också kan bli brobyggare. Om vi vill uppnå verkliga resultat så behöver institutionerna jobba tillsammans med det fria musiklivet på lika villkor, och förutsättningarna att uppnå dessa resultat bygga på en högre likvärdighet.

Idag står artister och musikarrangörer fortfarande med mössan i handen och får ibland komma in i värmen. Regionala utbudsdagar leder ofta till arbetstillfällen men några garantier finns inte. Visst har konserthusen ambition att ta in samverkansparter men det sker alltid på deras villkor och i ett tidsspann som är svårt att möta för fria utövare, eftersom de ofta jobbar i en avsevärt kortare finansieringscykel. Den maktordning vi har idag är alltså både ohållbar och toxisk. På sikt kommer musiken att utarmas och tomma musikinstitutioner kommer inte att vara hållbara, hur anrika de än är. Kommer vi att behöva ett motsvarande ord för dekonsekrering (när man profaniserar en kyrkolokal) för konserthus? Idag skriver vi på listor om att rädda Musikaliska. Men frågan är om det inte bara är början?

Det har gjorts försök att förändra detta. Initiativet Ett musikliv för alla var ett brett initiativ för att påpeka det orimliga i att det fria musiklivet, som står för hälften av musikpubliken, endast får 10 % av det offentliga stödet. Förslaget var att öka denna tårtbit med 50% och ge institutionerna tydligare riktlinjer att samarbeta med det fria musiklivet. Då fick utspelet massiv kritik från kulturinstitutionerna. Frågan är vad reaktionerna skulle vara idag?

Jag tror att vägen framåt är att samverka inom det oberoende musiklivet. Vi måste skapa bättre strukturer för en rättvis fördelning. Vi måste få konkreta åtgärder för att öka marknaden och publiken. På det sättet kan musiklivet bli en maktfaktor på fler plan än bara politiskt.

Jag började jobba heltid med musik 2010 efter 20 år i filmbranschen och slogs direkt av hur fragmenterat musikområdet var, och jag har ännu inte vant mig. På filmområdet finns tre tunga parter - Filmdistributörerna, Filmproducenterna och Biografägarna. Till vardags är de konkurrenter men i påverkansarbetet går de ofta tillsammans. I en likvärdig kraftsamling på musikområdet skulle jag vilja se arrangörsorganisationer som MAIS, Svensk Live, Folkets Hus & Parker och de andra folkrörelserna kroka arm med upphovsrättsföreträdare som Stim, IFPI, SKAP & FST, i allians med musiker- och artistorganisationer som Musikcentrum, SAMI, Musikalliansen men också Musikerförbundet, Teaterförbundet och självklart KLYS. Här skulle också organisationer som MMF (Music Managers Forum) kunna tillföra mycket för att perspektivet bakom scenen också skulle finnas med. I denna modell skulle t ex en av de få verkliga paraplyorganisationerna Musiksverige kunna ha en koordinerande roll.

För att denna förändring skall bli hållbar och inkluderande skall självklart också organisationer som Keychange, Upfront Producers Network, Impra, Epos m fl finnas med i mixen. Tillsammans kan vi dela kunskap och lyckade metoder, ta fram bättre argument för kultpolitik, näringspolitik, arbetsmarknadspolitik, handelspolitik etc. Tillsammans skulle vi kunna få makt att utveckla musiklivet och kunna ta bredare initiativ, initiativ som kommer att vara grundade i hela ekosystemet och som kan få verklig effekt. I kampen om makten över musiken är samverkan och kunskap nyckeln.

 Ragnar Berthling, Verksamhetsledare för Musikcentrum Öst