Åsikt 26:

Den här krönikan är en fortsättning på ett antal ”åsikt” där jag skrivit om makt, strukturer och bristen på jämställdhet i kulturlivet utifrån Musikcentrums perspektiv. Vi är en av tre organisationer som driver det globala jämställdhetsprojektet Keychange. Med utgångspunkt i att all talang i musiklivet skall få möjlighet att utvecklas på lika villkor har Keychange antagit ett intersektionellt perspektiv som innefattar även andra hindrande normer och barriärer. Men de senaste åren har, i den mån man talat om kulturpolitik alls, just identitetspolitik varit ett väldebatterat ämne. Jag kommer härnedan att fokusera på den del av frihetsbegreppet som handlar om representation och deltagande.

Trots att de flesta kulturpersoner säger sig stå bakom dessa värden är det trögt att driva dessa frågor i kulturlivet. Näringslivet har en betydligt större förståelse för att större mångfald skapar mer kunskap och kreativitet, och i förlängningen en större marknad och större intäkter. Jag delade panel på en musikkonferens med Clara Bodin, Global Lead for Diversity & Inclusion på Telia, som med fakta och statistik ledde detta faktum i bevis. Mångfald ger framgång. Borde inte detta också vara ett faktum inom kulturen?

Frihetsbegreppet:

Konstens frihet är en självklarhet och en förutsättning för att konsten skall kunna utvecklas och vara relevant. Att skapa säkra rum för konsten och konstnärerna är också avgörande. Att värna om yttrandefrihet och att begreppet ”armlängds avstånd” upprätthålls som ett odiskutabelt begrepp är helt centralt. Jag är personligen emot all form av censur (förutom de lagliga gränser för yttrandefriheten som handlar om förtal, hets mot folkgrupp etc) men konsten måste också kunna prövas och kritiseras offentligt. Det är grunden för demokrati. Men är det så att frågan om konstens frihet bara handlar om just detta? Handlar det inte också om vilka som får tillträde till konstens offentligt finansierade plattformar och stödformer?

Kulturrådet och konstens frihet:

När det gäller statligt finansierad kultur så är Kulturrådets verksamhet central. De har tillsammans med Konstnärsnämnden och Filminstitutet i princip monopol på statlig bidragsgivning. Därför är också förändringar hos Kulturrådet något som får betydelse för hela kulturpolitiken. När Musikcentrum nyligen skulle redovisa 2022 års verksamhet till Kulturrådet var en av de “boxar” som tidigare skulle fyllas i borttagen: ”Här kan ni beskriva om och i så fall hur ni i organiseringen av verksamheten har integrerat jämställdhets-, hbtqi-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv, samt tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.”

Jag frågade Kulturrådet hur det kom sig och fick svaret att ”Vi ställer inte längre den fråga du hänvisar till i våra bidragsblanketter eftersom många besvarade den genom att beskriva det konstnärliga innehållet i sin verksamhet” (citat ut mail). De hänvisade även till regleringsbrevet från den nuvarande regeringen, ”Statens kulturråd ska i enlighet med de nationella kulturpolitiska målen värna den konstnärliga friheten. Myndigheten ska redovisa vilka åtgärder myndigheten vidtagit för att säkra den konstnärliga friheten inom ramen för bidragsgivningen.”

Slutsats: För att värna den konstnärliga friheten så är det olämpligt att fråga bidragstagare kring hur man arbetar med dessa perspektiv för att frågeställningarna kan missförstås. Är det så? Det måste gå att hitta lite bakgrund till detta så låt oss kolla in den första utredningen som handlade om just konstens frihet.

Så fri är konsten:

2021 publicerade Myndigheten för kulturanalys rapporten Så fri är konsten— Den kulturpolitiska påverkan på den konstnärliga friheten. Rapporten finns att läsa här:

Utredningen konstaterar att det både finns en positiv politisk styrning som ger möjlighet för konstnärer att vara verksamma och utveckla sin konstnärliga verksamhet, men att det även, speciellt på regional och kommunal nivå, men även den statliga, förekommer oönskad politisk styrning. Rapporten fick politiska och mediala effekter men minskade inte viljan från vissa politiker att försöka stoppa ”menskonst” och drag-artisters sagoläsning för barn, d v s just den oönskade politiska styrning som rapporten pekar på. Däremot har ofta samma politiker med rapporten som fond tecknat en mörk bild av en ideologiskt styrd bidragsfördelning och att identitetspolitik varit viktigare än att stötta kulturen.

Kanske är det då denna skrivning som ligger bakom Kulturrådets beslut? ” bidragssökande tillfrågas om och hur de ska integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv i sin verksamhet, sitt projekt, sin utgivning eller dylikt. Frågan som ställs i Kulturrådets ansökningsblankett tolkas av de sökande, i stor utsträckning, som att Kulturrådet frågar efter hur perspektiven ska integreras i den konstnärliga idén och innehållet.”

Det vill säga, det fanns en otydlighet i Kulturrådets ansökningsprocesser som behövde åtgärdas. Därför tar Kulturrådets styrelse beslutet att sluta ställa frågan på grund av risken för missuppfattning. I årsredovisningen skriver man ” Styrelsen ville med en ny formulering av ”integrera-frågan” klargöra att frågan inte handlar om det konstnärliga innehållet utan om professionellt och publikt deltagande och att frågan endast ska användas för uppföljning. Den nya formuleringen kunde fortfarande tolkas av vissa som en fråga om det konstnärliga innehållet och i maj fattade styrelsen beslut om att helt stryka frågan från våra bidragsblanketter.”

Men det fanns också en annan del av rapporten som syntes mindre i debatten, d v s om hur kulturen sprids. Frågan är hur det relaterar till beslutet? Så här skriver man i rapporten: ”Kulturanalys ifrågasätter exempelvis inte behovet av att styra kulturpolitiken i syfte att skapa förutsättningar för breddad delaktighet, professionellt utövande av både kvinnor och män, kultur i hela landet eller utövande inom olika genrer.” Alltså, kulturpolitiken behöver fortsätta att arbeta för en bättre representation inom kulturlivet. Här konstaterar författarna att politisk styrning är önskvärd.

Slutsats: Kulturrådet gjorde ett försök att omformulera sig men nådde inte ända fram. Men behöver verkligen Kulturrådet dra så drastiska slutsatser av regleringsbrevet när utredningen samtidigt pekar på vikten av att skapa förutsättningar för breddat deltagande? Är det inte en fråga om semantik, eller att man kan ha en flexibel kunskapsinhämtning beroende på vilken typ av aktör som ansöker. Är det så att frågor om hur man inkluderar andra perspektiv måste innebära en inskränkning av den konstnärliga friheten? Resonemanget är tillämpligt på en musikgrupp som söker verksamhetsstöd, eller stöd till utgivning av ett album eller en turné, men när det gäller bidrag till organisationer som centrumbildningar, kulturallianser, folkrörelser, arrangörsorganisationer, konserthus och teatrar - är inte denna information relevant om man strävar efter ett breddat deltagande?

Ett Nordiskt perspektiv:

2022 kommer ytterligare en rapport, Konsten och kulturens frihet i Norden. Den är framtagen av Kulturanalys Norden på uppdrag av Nordiskt Ministerråd men finns publicerad av Myndigheten för Kulturanalys. Läs rapporten här:

Även här tecknas bilden av att det finns risker för minskad frihet när kulturen skall uppfylla andra politiska mål än att just vara konst och kultur. Man ser dock inte att den konstnärliga friheten skulle vara lägre i Norden än i andra länder, troligen högre. Men man pekar också på något som har diskuterats ytterst lite i Sverige - nämligen hur hot, trakasserier och rena attacker på kulturskapare är ett allvarligt hot mot konstens frihet, inte bara mot de individer som är utsatta för hoten.

Rapporten är faktatät och analyserar just konstens frihet som en del av den allmänna välfärden i Norden och pekar också på styrkan i att en mångfald av organisationer är en del av kulturpolitiken. Här jämförs Nordens kulturpolitik, arkitektmodellen, där det finns en viss offentlig agens men ändå konstnärlig frihet, med t ex USA:s underlättarmodell med en till stor del tillbakadragen stat. Mecenatmodellen i Storbritannien beskrivs som en modell med ett tydligt armlängds avstånd och där det offentliga är en av många möjliggörare, medan dess totala motsats är ingenjörsmodellen, som företräddes av t ex Nazityskland och Sovjetunionen, där kulturen entydigt är ett mål för andra syften och upprätthållandet av en totalitär stat.

Slutsats: Det finns en rad olika modeller och i jämförelse med andra system ser det ut som om konstens frihet står sig stark i Norden.

Vilka är kulturens avsändare, och vilka är framtidens?

Våren 2023 kom så en ny utredning från Myndigheten för Kulturanalys, Att bredda deltagandet i kulturlivet, där man fördjupade den del av den undersökning av konstens frihet som delvis berördes i Så fri är konsten, nämligen kulturskaparperspektivet och ett breddat deltagande. Läs utredningen här:

Här är slutsatsen att representationen av t ex personer med utländsk bakgrund är mycket låg. Bland denna minoritet är dessutom personer med västeuropeisk bakgrund överrepresenterade. När det gäller föräldrarnas utbildningsnivå har detta också en stor inverkan på vilka som är professionellt verksamma inom kultur och man gör bedömningen att det är till följd av socioekonomiska skillnader, hur kulturarbetsmarknaden fungerar, att det finns diskriminerande normsystem och en centraliserad infrastruktur som vi också har en obalans bland utövare. Utredningen konstaterar att kvinnor är överrepresenterade bland de som tar examen medan män är överrepresenterade på arbetsmarknaden i relation till de som tar examen. Kvinnor är överrepresenterade personellt men underrepresenterade (trots att fler tar examen) på konstnärliga positioner och på chefstjänster.

Utrikesfödda är underrepresenterade på kulturarbetsmarknaden i relation till befolkningens sammansättning, men tycks klara sig relativt väl om de tar examen. Anmärkningsvärt är också att den mest ovanliga bakgrunden för de som är verksamma inom konst eller kulturarv är att vara född i Sverige med två utländska föräldrar. Endast 3 av hundra har den bakgrunden, för utrikesfödda är siffran 12 procent.  Det är oerhört dystra siffror och tendenser som än så länge gått under radarn i jämförelse med den uppmärksamhet som Så fri är konsten väckte.

Om man dessutom filtrerar dessa slutsatser genom de två rapporter kring rasism i det svenska musiklivet som SKAP respektive Musiksverige släppte under våren (mer om detta i ”åsikt 23”) ser utsikterna för att vi skall få ett framtida kulturliv präglat av mångfald dystra ut. Skall den framtida konsten primärt produceras av personer som är uppvuxna i storstadsregioner (ytterligare en parameter) med akademikerföräldrar födda i Sverige?

Musikcentrum möter musiker i deras vardag och inte minst musiker med en bakgrund utanför Sverige och Europa. Vi kan förmedla berättelser och konkreta exempel liknande de som finns i Musiksveriges och SKAP:s rapporter. Den förstnämnda bygger på en undersökning med 2728 respondenter från musikbranschen. Av utrikesfödda i musikbranschen så har 31% seriöst övervägt att lämna yrket på grund av exkluderande erfarenheter de senaste 12 månaderna. Av inrikesfödda med annat modersmål än svenska är siffran 48%. SKAP:s rapport kom någon månad tidigare och beskriver i intervjuer med ett antal respondenter berättelser och vittnesmål som ger en obehaglig relevans till den typen av statistik.

Har vi ett “war on woke”?

I Keychange deltar kvinnor och icke-binära i musikbranschen som varje dag möter dessa strukturer i sitt yrkesliv. Keychange får offentligt bidrag från bland annat Kulturrådet, ett konkret exempel på att staten tar ett ansvar också för strukturer, och EU. Keychange fick ett direkt stöd av kulturminister Amanda Lind och vi hoppas att staten kommer att fortsätta stötta den formen av strategiskt arbete för jämställdhet. Men vi behöver inte gå till totalitära stater för att hitta ledande politiker som ser annorlunda på saken. Tories ordförande Oliver Dowden gick 2021 hårt ut mot det som han beskrev som woke-aktivism inom statligt finansierade kulturinstitutioner. ”If they go too woke, they risk going broke” var hans krassa budskap.

Musikcentrum är en organisation för alla musiker. Vi är inte på något sätt en aktivistorganisation men vi arbetar i ett gräsrotssegment där vi också kan konstatera att det komplexa musiklivet kan bli bredare än idag. Och vi kommer att fortsätta försöka förmedla dessa erfarenheter. Jag vill avsluta med att återupprepa ett citat av Marc Bamuthi Joseph, Vice President på Kennedy Center i USA och Artistic Director of Social Impact, som nyligen var i Stockholm inbjuden av bland annat Kulturrådet till World Summit on Arts and Culture, ”Om rasismen är strukturell så måste också anti-rasismen vara strukturell”. Och här behöver både organisationer, institutioner och gräsrötter förenas i det arbetet. Men vi behöver också ha fakta, data och synliggöra fungerande modeller för hur ett mer inkluderande kulturliv kan växa fram utan att inkräkta på konstnärlig frihet.

Slutsats: Om det nu skulle växa fram ett ”war on woke” även i Sverige så ska vi inte glömma att det är en del av både yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Det är upp till var och en att skapa motkrafter, att debattera, att skapa mot- eller medkonst. Vår bild, och de siffror som redovisas i denna krönika talar för att den stämmer, är att det behövs en fortsatt process för att fler talangfulla konst- och kulturskapare ska kunna ta del av kulturlivet, det handlar varken om kvotering eller tokenism, det handlar om att inte hindra talang från att utvecklas. Jag är säker på att vi kan kombinera en ökad frihet för konsten och ökad representation i kulturlivet.

Glad sommar!

Ragnar Berthling, verksamhetsledare på Musikcentrum Öst och en av initiativtagarna till det globala jämställdhetsprojektet Keychange