Åsikt 30: — En liten julspaning om livemusikens framtid och unikitet

Är AI det senaste av grundskott mot musiker- och artistsläktets försörjning? Nu finns algoritmiska jullåtar utmejslade av miljontals sockrade harmonier som ska vagga oss in i ännu en stilla natt av familjetrauman och sammanbrott. Ända sedan förra sekelskiftet så har det funnits en liten jävel som ser till att musiker och artister rids av nattmaror och ångest. Jävelns namn? Teknikutveckling.

När ljudfilmen slog igenom sent 1920-tal blev mängder av musiker arbetslösa, samtidigt som grammofonen, och så småningom radioapparaten, åt sig in i den offentliga ljudbilden och tog plats i hemmen. Utvecklingen slog hårt mot restaurangkapell och andra stämningsskapande musikanter. Att njuta av ett pianostycke av någon familjemedlem blev allt mer ovanligt och notförsäljningen rasade. Under sjuttiotalet utmålades discomusiken som dansbandens nemesis medan både skivbolag och artister rasade mot de nya kassettbanden. Ett C90 kunde ju innehålla ett helt album! Som motkraft skapades kassettskatter och andra avgifter som tillföll upphovspersonerna (i bästa fall) och när du idag köper en hårddisk, dator eller mobiltelefon betalar du en privatkopieringsavgift (inte att förväxla med piratkopiering), beroende på minneskapacitet. 

Tekniken tycks innehålla både en vågrörelse och en ständig motsättning. När branschen började växa med CD-boomen nådde ljudkvaliteten nya iskalla höjder. Sibelius Finlandia påstods i vissa inspelningar framstå så kristallklar att den kunde spräcka högtalarna. Samtidigt sågs cd-brännaren snart som en ännu större fara än musikkassetten. Men det verkliga hotet kom när ett imaginärt skepp med dödskalle kom seglande över musikoceanen. Först Napster och sedan Pirate Bay blev liemän som på några år närapå utraderade en hel bransch. Och när så de ”räddande änglarna” med Spotify i täten dök upp blev det omgående omdiskuterat. Musikbranschen gjorde ytterligare en kursändring och historien upprepar sig…

Ändå har det fortsatt att repas, arras, spelas in och turneras. Det är som att livemusiken är en anomali, en kulturens humla som flyger även om allt arbetar emot den. Vi är många som behöver vår fix av den blandning av mänsklighet och risktagande som kommer till uttryck när en musiker har en enda chans att sätta riffet. Att blotta sitt hjärta och musikaliska brinn inför 10 eller 10 000 fans skapar en oersättlig magi.

Livemusik är den emotionella kommunikation där varje ton kan bli en bärare av känslor, där en konsert med tusen personer i publiken kan bli en individuell upplevelse för varje besökare. Musiksveriges argaste (i positiv bemärkelse) verksamhetsledare Joppe Pihlgren, som förutom att vara head honcho för den vitala och viktiga organisationen Svensk Live även är en musiker med lång scenerfarenhet, har myntat ett väldigt sant begrepp: Det tar minst 100 spelningar innan man lärt sig säga hej till publiken. De artistskap som skapar den där speciella kontakten med publiken har byggt sin förmåga till scennärvaro genom att spela tusentals konserter.

För några år sedan var jag på Winter Jazz Festival i NYC. Den legendariske bluesartisten James Blood Ulmer haltade mödosamt in på scenen, slog sig ner på en stol, sade något obegripligt till oss i publiken och betedde sig ungefär som att han var hemma i sitt kök, tämligen ointresserad av sammanhanget. Inledningen var minst sagt knarrig och det kändes som att röst och fingrar gjort sitt. Men efter tio minuter började något att hända, fingrarna hittade rätt på hans Gibson Byrdland och rösten började vakna till liv. Även om han hade solglasögon så var det som att hans ögon började söka oss i publiken, och en slags magnetism spred sig i lokalen. Det blev en oförglömlig konsert där jag uppgick i ett totalt genuint musikaliskt uttryck, bottnande i en bluestradition samtidigt som det kändes som att musiken skapades här och nu och aldrig hade framförts tidigare. Mäktigt!

Ett annat exempel på scennärvaro, men med en helt annan ambiens, upplevde jag för ett par veckor sedan i Auditorium San Fedele i Milano där tonsättaren, jesuitprästen och konsertarrangören Antonio Pileggi låter elektronisk musik ta klivet in i andlighet och det inre rummet. Bara själva auditoriet är ett slags akustiskt tempel med ljudutrustning i världsklass (men inte ens en dimmer till ljuset). I samarbete med festivalen Linecheck framförde Marta Salogni, som jobbat med artister som Depeche Mode, M.I.A och Björk, ett stycke för fyra analoga bandspelare och mixerbord. Hennes sätt att barfota arbeta med loopade rullband, byte av spolar, och mekanisk finjustering av hastigheter med fingrarna, samtidigt som hon smidigt gled mellan mixerbord och bandspelare för att ta oss igenom det hyperkomplexa stycket, blev en helt avgörande del av verket. En taktil närvaro som bara nås genom många år av sceniskt arbete.

Det är det här mötet mellan de risktagande levande musikerna som varje samhälle behöver värna om ifall man vill att musik skall utvecklas som en organisk konstform, där vi som lyssnare kan vara medskapare. Utan att på något sätt nedvärdera artister som har gjort sin musikaliska resa i studiomiljöer med hjälp av dator och DAW, är det på dagens festivalscener tydligt vilka artister som spelat sig till scenisk närvaro och vilka som faktiskt inte alls är redo att möta en publik i ett större sammanhang. Speciellt tydligt är det på showcasefestivaler där lovande artister pitchas mot musikbranschen. Jag har mött A&R:s på svenska majorbolag som är djupt bekymrade över att arbeta med artister som har stora streamingsuccéer men saknar scenrutin, och där det är riskabelt att sätta dem på scener vars storlek står i relation till deras fanbase. Här finns en diskrepans mellan teknikens möjligheter och det högst analoga varandet i en livemiljö.

Kulturpolitiken har ett ensidigt distributivt perspektiv som utgår från att musik uppstår ur intet, och fokus ligger på stöd för att denna ska nå ut till publik på ett så bra sätt som möjligt. Men själva skapandeprocessen är så oerhört mycket mer komplex och en stor del av både musikalisk skolning och kreativ process sker på scenen i mötet med publiken. Alla som till exempel jobbar med musik för barn vet att det krävs många provföreställningar innan en föreställning sitter, och att den fortsätter att utvecklas år efter år. Samma insikt borde gälla all form av musik.

Att värna om livescenerna handlar alltså inte bara om publikens upplevelse utan även om musikens tillkomst, utveckling och förädling. Det är ett synsätt som vi mer och mer glömmer idag. Även om AI inte utgör ett reellt hot mot musiker och artister idag så är alternativen för hur man kan ta del av musik oändliga och i stort sett gratis, för att inte tala om bekväma. Men om vi inte värnar interaktionen mellan levande musik och levande publik så kanske kunskapen om att säga hej till publiken blir till ett exklusivt hantverk för några få. Och den naturliga introduktionen till en låt blir i stället ”… pairing with Ragnar Berthlings i-phone”.

Så varför inte låta årets julklapp vara en biljett till en alldeles levande musikkonsert? Och varför inte till någon som börjat glömma hur underbar den där livemagin är.

God jul och gott nytt år!

/Ragnar Berthling, Verksamhetsledare Musikcentrum Öst