Åsikt 31 — come together!

Det är ingen vågad analys att musiklivet liksom stora delar av samhället står inför ett tufft 2024. Att vi samtidigt har lågkonjunktur (dvs. minskad efterfrågan från musikkonsumenter), hög inflation och minskade offentliga budgetar är en ovanlig situation. Den etablerade nationalekonomiska tesen är att inflation föregår en lågkonjunktur medan den minskar under själva lågkonjunkturen. Så är inte fallet nu vilket gör att de negativa effekterna dubbleras. Att vi på toppen av detta fortfarande hanterar effekter av pandemin, som mer än halverade intäkterna för musikindustrin, gör situationen än mer utmanande. Det är alltså troligt att det kommer att finnas mindre pengar i systemet när det gäller musikintäkter, mindre offentliga stöd och ökande kostnader för i stort sett allt. Därför är det kanske viktigare än någonsin att tänka på hur vi organiserar oss. Vad finns det för exempel att följa och hur kan vi tillsammans hitta bra vägar framåt? 

Jag kom just tillbaka från New York och en stimulerande vecka av festivaler, nätverkande, möten och samtal. Jag besökte The Jazz Congress på Lincoln Center, Winter Jazz Festival, hjälpte till vid ett medlemsarrangemang på Scandinavia House där Fränder och Tarrabband gjorde ett makalöst showcase, besökte  Globalfest och jobbade med Keychange U.S. Jag vill påstå att jag känner till staden relativt väl. Jag har varit där många gånger och känner många musiker som verkar där. Ändå har jag en besökares utifrånperspektiv och kanske får man syn på en del saker då?

Det är lätt att svepas med i en romantiserad bild av en stad som aldrig sover, som har ett vibrerande musikliv, där bara de tuffaste och de bästa överlever som artist. En kliché av kämpande musiker och konstnärer. I en stad med 8,4 miljoner invånare finns det en outsinlig mängd bilder och sanningar. När jag talar med musiker som bor där och försöker förstå förutsättningarna så finns en viss sanning i den här bilden men jag funderar på om deras framgång ännu mer handlar om samarbete på många olika nivåer.

 Kvaliteten på musiker är ojämförlig i NYC. Ingenstans kan man hitta så många att spela med, mätas mot och utvecklas tillsammans med. Den som skaffat sig en plattform här tycks ha väldigt svårt att se att man kan fortsätta sitt musikskapande på någon annan plats. Jag skulle önska att Stockholm skulle kunna bli ett mikrokosmos av detta, vi har sannerligen en exceptionell nivå på musiker. Men det som saknas är spelmöjligheterna, och det är det som i NYC:s fall har genererat en stor, kunnig och nyfiken publik. Det finns starka scener i Nashville, L.A., Austin och andra musikmetropoler men det som är speciellt med NYC är tätheten (och kanske också en väl fungerande tunnelbana?). Det här vägs självklart mot en stenhård konkurrens, skyhöga boendekostnader, och låga gager. Att ha alternativa inkomster är för de allra flesta livsavgörande. Det är hårt men ändå stannar de allra flesta kvar.

 En förklaring till magnetismen är också att subgenrer frodas och utvecklas på ett unikt sätt. NYC blev platsen där punken föddes tidigt sjuttiotal, flera år före London och graviterande runt klubbar som CBGB:s på Bowery. Urfäderna Velvet Underground hade verkat sedan 60-talet och inspirerade artister och band som Television, Patti Smith, New York Dolls, Blondie, The Cramps, Ramones och så vidare. Samtidigt uppfanns och formades hip-hopen uppe i Bronx från legendariska DJ Cool Herc och Grandmaster Flash, innan den blommade vidare i andra amerikanska städer och blev världens största musikgenre.

Den mest framåtblickande nutida konstmusiken fick redan på femtiotalet en kreativ boost här, från urfäder som John Cage och Morton Feldman till Steve Reich & Philip Glass, och senare stjärnor som Annie Gosfield och David Lang. Musikskapare som genom åren hämtat inspiration från Fluxus, Warhol och Basquiat, och från scenkonsten. Idag har även musik från andra världsdelar en betydande scen - salsa, latin, musik från mellanöstern och indisk musik. En av de intressanta musiker jag träffade i år var en jazzmusiker med indisk bakgrund som jobbade med sydindiska ragor i kombination med jazz. I New York hittade hon både samarbetsparterna och publiken.

 Musikalisk mångfald är alltså en underdrift. Men det som under 1970-talet var en avgörande faktor - en sliten fattig stad med billiga hyror, loft som man kunde hyra eller köpa för en spottstyver (Patti Smiths Just Kids är en utmärkt beskrivning av livsstilen då) - har idag förvandlats till en gentrifierad hot spot med skyhöga lokal- och boendekostnader. Centrala Manhattan tappar mer och mer fästet vilket gör att de nya klubbarna nu öppnar i Harlem, Queens och Brooklyn. Men öppnar gör de och publiken kommer även om det kräver strategier för att lyckas.

 En av överlevnadsfaktorerna är att bygga communities och samarbeten. Inom jazzen är en nyckelperson Brice Rosenbloom som startade kollektivet Boomboom Collective 2006 och som sedan dess arrangerat tusentals konserter över hela staden. Kollektivet har också skapat Winter Jazz Festival som både lockar en stor lokal publik men också bokare från hela världen. De har också ett tydligt fokus på att jazzmusiken är till för alla, både publik och utövare. De driver därför också mångfaldsprojektet Blacksmith och jämställdhetsprojektet This Is A Movement. Winter Jazz var också den första festivalen att skriva på Keychanges (som MCÖ var med och startade och nu driver) s k pledge och är nu en av de amerikanska festivaler som deltar i Keychange U.S.

 Många artistdrivna communities samverkar också kring jämställdhet som M3-Mutual Mentorship for Musicians, där kvinnliga och icke-binära artister skapat ett mentorsprogram för att stötta varandra men också utbyta kunskap och strategier för ett hållbart musikliv och nya musikaliska samarbeten. De driver också en årlig festival. En av deras grundare Sara Serpa spelar för övrigt på Fasching i vår. Det ursprungligen brittiska initiativet shesaid.so, som är mer renodlat kapacitetsbyggande med mentorskap som metod, har en egen ”strand” i NYC.

 Ett av de mer mångfacetterade kollektiven är Bang on a Can som ursprungligen startades av tonsättarna Michael Gordon, David Lang och Julia Wolfe men som emanerat till stora festivaler, events, residensprojekt och breda genreöverskridande samarbeten. Man driver också fonder för beställningar av verk från unga tonsättare och en rad andra projekt för att göra nutida konstmusik relevant för publik och samhälle. Deras band Bang on a Can All Stars har turnerat över hela världen och nu i helgen framförs en av tonsättarnas verk Fire in my mouth av Göteborgs symfoniorkester och två körer.

 Både förutsättningarna för och resultatet av detta stavas publikkultur. Det finns en självklarhet i att gå på liveevenemang och under de 7 dagar jag var där och närmare 30 konserter jag såg så blev just den allra sista ett slags kvitto på detta. Keychange U.S. gjorde sina tre konserter på klubben Nublu i Alphabet City (den östraste och mest slitna delen av Manhattan, namnet kommer av att avenyerna där heter A, B och C). De som spelade var MCÖ-medlemmen, flöjtisten och kompositören Elsa Nilsson, bossa-fenomenet Natalie Greffel och den makalösa sångerskan Queen Esther. Klubben drivs av den svenske saxofonisten Ilhan Ersahin som är en av de som ”blev kvar” i staden efter utbildningen på Berklee. Det var en fantastisk kväll och när jag skulle gå hem fick jag höra att producenten Ray Angry skulle göra sin Producers Monday lite senare. Ny publik började fylla på och en musiker sade till mig att det här borde du inte missa. Efter en av de mest komplexa omriggningar jag sett fick jag se en improviserad men uppstyrd och precis studioproduktion, framförd av absoluta toppmusiker, som efter mix och mastring skulle kunna gå direkt till release. Helt i stunden men med ett absolut musikaliskt fokus. Allt följt av en hängiven publik där känslan var att detta var deras extra vardagsrum. Lokalen är dessutom exceptionellt bra för detta eftersom man bokstavligen kan hänga över musikerna och följa arbetet. Trots verkshöjden var det också ett kärleksfullt, avslappnat och generöst gig som jag tror att jag aldrig kommer att glömma.

 Vad kan vi i Stockholm (eller andra musikertäta städer) lära oss av NYC? Vad har vi att bygga på? Fylkingen är en av världens vassaste sammanslutningar inom elektroakustisk musik där medlemmarna jobbar på alla plan, från arrangemang av klubbkvällar och festivaler till produktion och musikexperiment. Vi har större och mindre genrekollektiv som Sveriges Jazzmusikers Riksförbund, Konstmusiksystrar, Upfront Producers Network, Ladies Love Hiphop. Vad skulle hända om vi kunde jobba mer tillsammans och kroka i arrangörsorganisationer som Svensk Jazz, RANK och Svensk Live? Vad skulle hända om musiker bildar nya samarbeten för att nå en större publik och en bredare finansiering?

 Vi kan stötta varandra både för att få ny kunskap och ett förhållningssätt som får oss att orka. Vi vet att det kommer att bli tuffare tider oavsett politisk färg men jag tror på att mixa proaktivitet, struktur och kreativitet. Och det som kommer ut kommer att locka och skapa en större, kunnigare och mer nyfiken publik. Det här kan vi bara klara av genom samarbete. Sen behöver vi också bli bättre på att trycka på politiker och beslutsfattare att skjuta till medel för att den här utvecklingen ska gå snabbare och omfatta fler. Jag tror att det kan gå. Och det ska bli kul när Stockholm blir snackisen i musikvärlden igen. Där du upplever den bästa musiken, på de bästa klubbarna. Där de bästa festivalerna äger rum och där musiker spelar för den bästa publiken.

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst och medgrundare till Keychange