Åsikt #32 — fem råd till Parisa

Vi ser nu de konkreta effekterna av neddragningarna i kulturlivet. För många organisationer som under åratal tvingats osthyvla verksamheten handlar det nu om att delar av verksamheten läggs ner. För Muskcentrums del handlar det om inställda projekt, färre  anställda och nerdragningar för befintlig personal, frivillig tjänstledighet, och en anorektisk organisation utan några som helst marginaler. Det internationella arbetet som peakat 2023 kommer till stor del att pausas under 2024. Vi försöker på alla sätt vi kan minska effekterna för våra medlemmar men läget är allvarligt.

Det här kommer inte som någon överraskning och redan när budgetpropositionen lades hösten 2022 så såg vi i prognoserna hur en flerårig minskning planerades över hela linjen.

Ansvaret ligger helt och hållet på regeringens förda politik. För 2024 så är anslagen till Kulturrådet minskade med mellan 1.7 och drygt 3 procent beroende på om man räknar med de helt öronmärkta medel som vidareförs från Kulturrådet till regionerna (just den delen har ökats märkbart). Källa budgetproposition 2023 och regleringsbrev 2024, länkar nedan.

Förutom de reella minskningarna så finns ytterligare effekter ovanpå detta, även en oförändrad tilldelning är en minskning när man räknar med inflationen. För musiken specifikt så har också konjunkturen en negativ påverkan på publikens vilja och möjlighet att betala för biljetter och inträden.

Men det är i nedgångstider som de svåraste men kanske också viktigaste besluten tas. Att bygga upp är svårare än att riva ner. Och när man kapar på områden som skapar strukturer för stora delar av kulturvärlden kan konsekvenserna bli stora och oreparabla.

Centrumbildningarna — det oberoende kulturlivets skelett.

Jag vill zooma in på den struktur vi själva jobbar i som ett av de centrum som har ett uppdrag att stötta yrkesverksamma kulturutövare, och på alla tänkbara sätt bredda deras arbetsmarknad. För Musikcentrums del handlar det primärt om förmedling, nischad konsertverksamhet (prioritet på musik för barn och äldre), utbildning, mentorskap, synliggörande (det här nyhetsmailet är ett exempel på det) och internationell representation på viktiga musikmässor och mötesplatser för musikbranschen. Andra centrumbildningar jobbar med portofoliovisningar för fotografer, daglig träning för dansare, författarförmedling till skolor och bibliotek och jag skulle kunna ge hundratals exempel till. Poängen är att detta är expertorganisationer som är helt avgörande för sina medlemmar och där varje centrum för mycket små medel skapar skräddarsydd verksamhet för just sin konstform och är i många fall avgörande för att dess medlemmar kan stanna i yrket.

När beslutet om Kulturrådets fördelning kom för 2024 i början av februari så blev det något av en chock för de 13 centrumbildningar som är verksamma idag. Vi hade hoppats att man skulle se att vår roll är ännu viktigare när nedmonteringen av kulturen sker så brett och där vi kan stötta med strategier för överlevnad och utveckling.  

Den generella neddragningen för alla centrumbildningar blev 5 %, alltså betydligt mer än Kulturrådets minskade anslag. Efter ett problematiskt 2023, och som för alla en inflationseffekt ovanpå detta, tvingas vi nu kapa hårt i både verksamhet och personal. Och så ser det ut över hela linjen. Vi tror att det här är ett ödesdigert beslut. 

Ett exempel på hur detta får konkret påverkan för Musikcentrum gäller den internationella aspekten. Vi arbetar primärt inom nischade genrer som folkmusik, världsmusik och jazz. Här är segmentet av managers och bokare svagt i Sverige och att vi har kunnat hjälpa våra medlemmar både till bredare intenationell exponering och i många fall knyta dem till internationell representation har varit avgörande. Den verksamheten är nu hotad och vi tvingas till exempel nu att lägga ner vår showcaseverksamhet på jazzahead! som skulle ha skett för 11:e året 2024. Vi söker nu andra sponsorer för att kunna behålla viss internationell närvaro, så vi försöker att hitta temporära vägar genom detta ”annus horribilis”.

En annan aspekt är att vi varit partner i tre EU-projekt varav Keychange 2.0 som nu summeras på Tallinn Music Week är ett projekt där vi är en av grundarna, ägarna, och sedan en internationell stiftelse bildats, även styrelsemedlem. De EU-medel som kommit in till Sverige bara i det sistnämnda uppgår till mer än 4 miljoner kronor och den offentliga insatsen är hittills 350 tusen kronor. Att utveckla nya sådana projekt kommer bli oerhört svårt när grundfinansieringen blir mindre och mindre. Det vi internt kallar ”gå till jobbet-budget” blir mindre och mindre och eftersom vi inte är en vinstdrivande verksamhet är det lite vi kan göra för att förändra detta. En annan aspekt är den svenska synligheten i EU och eftersom vi har en nära kontakt med Kreativa Europa kring Keychagne som blivit lite av ett flaggskepp när det gäller jämställdhetssatsningar så ser vi också att Sverige har en exceptionellt låg synlighet i EU:s kultursammanhang i jämförelse med våra grannländer.

Den tredje aspekten anknyter till ovanstående men handlar om värderingar. Musikcentrum är en värderingsdriven organisation som står upp för ett musikliv för alla. Och det kräver insatser. Vi arbetar varje dag med att skapa mer mångfald och representation. Vi kan göra det tack vare vår långsiktighet och vår bredd men det är ett resurskrävande arbete. Det stora och genomgripande projektet är självklart Keychange men vi har utvecklat projekt för barn med funktionshinder som skapar musik tillsammans med professionella musiker, musiken kan bli en brygga mellan flyktingar och svenskar, projekt för barn i utanförskapsområden.

Jag vill därför med detta sätta ljuset på betydelsen av Centrumbildningar och uppmanar till en lite bättre analys från Kulturrådets sida när det gäller effekterna av denna neddragning för samtliga Centrumbildningar. Vi är alltid tillgängliga för dialog kring hur detta kan repareras inför 2025.

Fem uppmaningar till kulturminister Parisa Liljestrand:

Om vi breddar detta lite framåt och riktar oss mot regeringen och Kulturdepartementet så måste vi fråga oss vad som hände med alla framåtsyftande utredningar. I vilken byrålåda ligger de? Vårt perspektiv är kulturskaparna och utifrån detta så skulle jag föreslå följande repetitionsläsning och att ett grundperspektiv intas i detta. Vi vill också peka på problemet med ett förslag som vi ser som helt kontraproduktivt när det gäller enskilda kulturskapares situation. Så här är fem punkter där en genomlysning kan trigga en vändning av dagens problematiska situation.

1. Den svenska kulturpolitiken har länge präglats av ett distributionsperpspektiv. Man är tydlig att mer kultur skall nå fler personer. På vissa områden finns även en förståelse för att konst också måste skapas. Film, teater och dans är sådana där det finns stimulansåtgärder även för skapandet. På andra områden finns märkligt nog en föreställning om att konsten bara uppstår och att allt fokus måste ligga på hur den når sin publik. Självklart är detta helt avgörande MEN där finns endast minimala strategier och stimulanser för tillkomsten av konsten. Det här gäller i hög grad musikområdet och detta är synsätt  som måste förändras om vi inte vill ha en musikkultur som bärs upp av fritidsmusiker.

2. Ev de viktigaste utredningarna kring situationen för kulturskapare är Konstnärsnämndens Konstnär – oavsett villkor (länk nedan) som kom 2018 och som brett speglar villkoren för att verka som konstnär och som pekar ut en rad områden: social trygghet, föräldraskap, arbetsmarknad etc och som borde vara en grund för bygget av stabila villkor för professionella kulturskapare. Läs om, prioritera rätt och förstå att detta handlar om både bilden av Sverige internationellt, en framtida sektor som kan blomstra och ett immateriellt välstånd för alla Sveriges invånare. Konstnärspolitik är också en del av välfärdspolitiken!

3. Vi må ha glömt restriktioner och hur många det var som fick sitta runt ett restaurangbord under pandemin men effekterna finns kvar i stora delar av musiklivet, speciellt på utövarsidan där många artister och musiker försöker återhämta sig både karriärmässigt och finansiellt. Detta var något som utredare Linda Zachrisson förutsåg i utredningen Från Kris till kraft – Återstart för kulturen och vi kan intyga att det fortfarande är relevant. Så min uppmaning är, ta fram utredningen igen, läs om och reflektera igen både över analysen och förslagen, de investeringar vi gör nu är det som bygger det framtida kulturlivet!

4. Men den kanske viktigaste utredningen i det här perspektivet är Kreativa Sverige! Nationell strategi för främjande av hållbar utveckling för företag i kulturella och kreativa branscher som  mycket tydligt pekar på ett av de grundläggande problemen i svensk stimulanspolitik för kultur. Att vi fattar beslut och vidtar åtgärder i stuprör när vi i stället borde inta ett helt annat förhållningssätt. De flesta politiska mål uppfylls bäst när olika politikområden samverkar. Ett interdepartementiellt synsätt som borde vara sjävklart men ytterst sällan är det. Snarare skådar varje departement ner i sin egen navel och resultatet är ett betydlig sämre utfall till högre kostnader och lägre effekt. Samverkan borde ske mellan områden som arbetsmarknad, näring, utbildning och utrikespolitik i samverkan med kulturen. Och självfallet vice versa. Det här är extra tydligt i statens (avsaknad av) strategi för musikexport och övergripande ytterst relevant för alla 13 centrumbildningar. Dessa alltid borde finnas i fokus för samtliga dessa politikområden. Så läs om, tänk om och börja samverka!

5. Den statliga aktör som tydligast speglat kulturskaparnas villkor är Konstnärsnämnden. De har dynamiskt arbetat för att stötta ett kulturliv och gjort detta i en pågående dialog med detsamma. Nu föreligger ett förslag att låta KN uppgå i Kulturrådet, vilket ett i det närmaste enigt kulturliv tydligt motsatt sig och med goda argument visat på varför. Från Musikcentrum till Musikerförbunder och KLYS. Vi såg också hur det s k “plattformsstödet”, som tidigare låg hos Musikverket och som hade en enorm betydelse för utveckling av bättre strukturer och innovation i det oberoende musiklivet till stor del neutraliserades när Kulturrådet tog över och blev en stödform bland andra. Att också myndighetscheferna har helt olika syn på huruvida samgåendet är en bra idé är tydligt (länk till DN:artikel nedan) och något som borde vara en högljudd varningsklocka för politikerna. Kulturrådets stödmonopol bör inte utvidgas och de små administrativa samordningsvinster man kan förutspå uppväger inte nackdelarna med förslaget.

Det har aldrig varit så viktigt med breda dialoger över hela kulturlivet. Särskilt utanför de kraftfulla nätverk som institutioner och regioner förfogar över och som har gett dem en större tillgänglighet till politiker och beslutsfattare.

Det oberoende kulturlivet behöver än mer samla sina erfarenheter och gemensamt visa på konsekvenserna av den förda politiken. Jag tror att vi som representerar mindre aktörer och enskilda kulturskapare måste bli bättre på att kroka arm med varandra men också än mer med KLYS, Stim, SAMI, fackförbund och andra där vi samlat kan generera både analyser och verktyg för att påverka brett.

Trots ett ganska dystert läge där yrket kulturskapare inte ter sig som ett optimalt karriärval för en ung talang. Trots att situationen för kulturskapare snarare är sämre idag än när Konstnärsnämnden släppte sin utredning 2018. Trots att vi har en regering som krymper anslagen till kultur och som inte kan eller vill reflektera över effekterna. Ja trots allt detta så vill jag påstå att vi kan vända detta och att framtiden med rätt insatser kan te sig ljus. Vi har ett enormt kreativt kapital i Sverige som väntar på att växlas in. Men vi behöver då inse att kultur har ett värde som vida överstiger det realekonomiska. Att kultur är något som kan och borde genomsyra större delar av samhället. Arbetsmarknad, utbildningssektorn, vetenskap, humaniora, utrikespolitik, integration och näringslivsutveckling är bara några exempel.

Men för att uppnå det måste vi riva toxiska hierarkier och se bortom konkurrens- och stuprörstänkande. Jag är rätt säker på att kulturlivet är redo för samverkan men vi behöver lite andrum. Vi har stresstestats hårt sedan 2020 och snart är sprickorna omöjliga att reparera. Det som byggts under decennier kan försvinna oroväckande snabbt och det är helt klart en dålig investering för framtiden.

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst och medgrundare till Keychange