Man skall vara försiktig med att dra alarmistiska paralleller till det som sker i andra länder eller tider. Men jag vill ändå påstå att fri konst och kultur alltid har setts som ett hot av auktoritära regimer och diktaturer. Att vara internationellt känd ger lite eller inget skydd och konstnärer med provocerande konstnärliga uttryck fängslas liksom regimkritiker. Konstnären Ai Wewei i Kina, musik & performance-gruppen Pussy RIot i Ryssland har bägge fängslats för sin konst. Iranske Mohammad Rasoulof (just nu aktuell med en av årets bästa filmer Det heliga trädets frukter) dömdes till 8 års fängelse och piskstraff men flydde innan straffet hann verkställas. Sverige har därför som många länder ett fristadsprogram för konstnärer som inte kan utöva sin konst på grund av förtryck.

Än så länge har vi nog levt i föreställningen att demokratier med robusta demokratiska institutioner håller konstens frihet högt oavsett om det handlar om länder med en en ambitiös statlig kulturpolitik som Frankrike eller där ansvaret för kulturen till största delen legat hos privata finansiärer som i USA.

Hur kulturpolitiken förs är självklart en viktig debatt, vem bestämmer, var ligger makten och hur fördelas makt och resurser? Kulturens plats i samhället handlar också om vilka förutsättningar som den ges. Ni som läst tidigare ”åsikt” vet att Musikcentrum ser stora faror i den nedmontering vi sett de senaste åren men vi ser än så länge inte en politisk styrning av själva konsten även om vissa menar att ett politiskt mål mot en mer jämställd kulturscen är en politisk styrning. Jag skrev en del om det i förra åsikt som handlar om DEIA.

Men det som nu sker i USA är något vi behöver reflektera över. I landet som själv definierat sig som ”land of the free, home of the brave” mobbar president Trump offentligt artister som Bruce Springsteen och Beyoncé genom att både recensera deras musik och hotar att tillsätta en utredning om deras stöd till Kamala Harris. Det är sedan länge bortom personliga clownerier, det är allvar och en del av något mycket större.

Trump beordrar utrensningar på museerna inom Smithsonian Institution av artefakter som belyser det problematiska i den amerikanska historien vare sig det handlar om den afro-amerikanska historien eller urfolkens. Han sparkar bibliotekarien på Library of Congress Carla Hayden på grund av att oamerikanska böcker fanns på barnbiblioteket och genomför en bred attack på de stora universiteten som både är bärare av kunskap, forskning men också kulturinstitutioner av en helt annan betydelse än i Sverige

Allt som kan betraktas som en kritisk eller provocerande konst benämns som woke. Av samma skäl sätter han sig själv som ordförande i en av USA:s viktigaste kulturinstitutioner Kennedy Center som jag tidigare lyft som förebild i att göra sig relevant för en mångfald av publikgrupper. The Guardian beskriver det som  “straight from the dictators playbook”. Läs artikeln här:

Jag har haft en lång kärleksrelation till den amerikanska efterkrigskonsten just för dess skärpa och mod. USA har producerat verk som Piss Christ av Andres Serrano, The photography of Diane Arbus, Flesh av Paul Morrissey och Andy Warhol, Guerilla Girls och så vidare. Det är såklart konst som det blivit ”ett djävla liv om” vilket är just själva poängen med ett fritt samhälle. Men när staten går in som part i detta skapar det också en officiell sanktionering. Helt andra mekanismer skapas som i förlängningen utgör ett reellt hot mot konstnärernas säkerhet. Adderar man algoritmernas makt till detta så förstår alla att vikten av armlängds avstånd inte bara får vara tomma ord.

Auktoritära regimer och ledare har alltid strävat efter att kontrollera kulturinstitutioner och trycka ner eller begränsa det fria konstlivet. Från Stalin och Goebbels till Putin, Bolsonaro och Orban. Sverige är ett samhälle med robusta institutioner och att en stor del av samhället kan stå bakom att konst som vi personligen ogillar ändå är värdefullt är också en temperaturmätare på hur demokratin egentligen mår.

Låt oss hålla koll på detta och behålla ett vidsynt förhållningssätt. Och när det är dags att rösta 2026. Läs partiernas program också med dessa ögon. Sen hoppas jag också att vi får en politik som kan ge förutsättningar för att den här fula, vackra, traditionsbärande, innovativa, spretiga, störande, bråkiga konsten också skall kunna nå ut till fler.

Trevlig helg,

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst