Den 22 september kommer regeringens budgetproposition och man får väl tänka sig att det också blir en slags start av valrörelsen. Om man skall gissa vad som ligger högt uppe i prioriteringen så kommer det nog att handla om stimulans av ekonomin, försvar, det osäkra omvärldsläget, och fortsatt stöd till Ukraina. Det är rimligt att tro att kärnkraftsutbyggnad, att knäcka gängen och utbyggnad av kriminalvården, kunskapskris i skolan och kanske en något kring klimatkrisen finns med, även om det känns längre ner i prioriteringen idag än för 3-4 år sedan. Jag raljerar inte, dessa områden är frågor för nuet och för framtiden, men om det över huvud taget även kommer att talas något om kultur från regeringen så handlar det nog om “kulturkanon”. Kanske är det inte riktigt av samma dignitet som ödesfråga betraktad?

Regeringens egen prioritet och således Kulturrådets uppdrag är: Barn, Beredskap, Breddad finansiering och Bildning. Det är inte orimligt att diskutera heller detta men jag tror att om vi som arbetar med kultur skall få upp våra brännande frågor på bordet på ett sätt som speglar den verklighet vi jobbar inom så måste vi också lyfta den debatten själva. Jag återkommer om budgetpropositionen i nästa ”åsikt”.

Men innan vi får hard facts från Regeringskansliet så vill jag pröva en tanke kring ifall vi inte borde koppla synen kulturen mer till hur vi ser på kunskap, vetenskap och grundforskning? När Kulturrådet bildades 1974 så såg man behovet att primärt stärka det oberoende kulturlivet och att marknadskrafter inte kan skapa en så bred och mångfaldig kultur som man då ansåg att vi behövde i Sverige. Den formulering om ”kommersialismens negativa verkningar” avskaffades visserligen av regeringen 2008, och även om årets kulturbudget har en mindre del av statsfinanserna än på 20 år så finns fortfarande en kulturminister, ett kulturdepartement och kulturpolitiska mål, om än urholkat både i anslag och av kostnadsökningar.

Vetenskapliga framsteg kan inte ske utan grundforskning. Med frågeställningen i fokus och där resultatet är okänt blir utforskandet syftet. Att undersöka vad som finns på vägen och vilka metoder som skall prövas för att komma vidare, att undersöka hur olika processer och reaktioner samspelar,  det ger så småningom en förståelse, och en allt säkrare kunskap. Och processen är densamma vare sig vi talar om nationalekonomi, miljövetenskap, statskunskap, matematik, kemi, biologi, bakteriologi, fysik, astronomi etc. Grundforskning är en förutsättning för praktiska tillämpningar. Utan denna grundforskning skulle inte heller innovationsindustrin kunna bygga vidare till kommersiella lösningar eller metoder som svarar mot samtidens utmaningar. Jag menar att kultur kan ses som ett bas för samma typ av framsteg, inte minst inom musiken, och det är i grunden kopplat till skapande.

Det finns en uppsjö av argument för vad kulturen gör och betyder för oss. Hur den formar en positiv Sverigebild och bidrar till ”mjuk makt”, hur den skapar meningfulla liv för oss alla, hur den skapar ett mer sammanhållet samhälle, hur den kan vara en plattform för diskussion om viktiga frågor, hur den kan bli en motor i den kreativa ekonomin eller hur den kan stimulera till öppenhet och demokrati. Listan kan göras hur lång som helst och allt detta kommer jag att återkomma till under hösten och med stort fokus på musikens roll. Men jag vill börja med att fundera lite över den kreativa processen och hur kultur skapas, formas, ifrågasätts och utvecklas och föra ett lite bredare resonemang och argumentera varför politiken bättre behöver ta in detta behov i sin strategi.

Vi kommer aldrig förbi att det är kreativa hjärnor som skapar kulturen (även om vi sett det första helt AI-genererade rockbandet med ”riktiga” medlemmar på Spotify), och att det som mynnar ut ur en kreativ process kan ta sig väldigt olika uttryck, från starka kommersiella varumärken, till nischade innovatörer som fortsätter att utveckla smalare uttryck. Och om vi vill fylla det där rummet där kulturen möter publiken med olika röster kräver det att politiken förstår hur konsten och konstskaparna utvecklas mot just det där mötet med publiken, där magin sker. Vare sig det är via en stream, från dj-ns vinylspelare eller live?

Den här processen är komplex och kräver olika insatser under väg. Det är en resa som tar tid. Att hitta sin personliga röst, men också skicklighet i sitt konstnärskap. Att tillägna sig kunskap, kontakter och nätverk. Alla som jobbar med utövare vet detta. Men politiken behöver också skapa förutsättningar för kulturens konstnärliga utveckling, en investering som är själva grunden för alla de andra värden som kulturpolitiken omfamnar. Metoderna för detta kan skifta och de måste tas fram i en dialog mellan musikbranschen och politiken. Artister måste kunna hitta en balans mellan försörjning och skapande. Vi kan hitta inspiration från det franska ”Intermittent de spectacle” som skapar en världsunik trygghet för professionella artister eller andra sätt att skapa en god grund för skapande men dagens situation är både orimlig och en samhällsekonomisk förlust. Situationen för många Sveriges kulturskapare är toxisk.

Jag skulle påstå att det enda konstområde som har en ambition att omfatta hela processen är filmområdet, eller den har i alla fall haft det. Med långsiktiga stöd till strukturer, med aktivt stöd till manusutveckling och en separering av produktionsstöd, lanseringsstöd och säljstöd till filmexport, där också Filminstitutet är en aktiv säljande part på de stora festivalerna, så har man många byggstenar på plats. Sen att svensk film som helhet är extremt underfinansierad är en annan diskussion.

Musiken lider fortfarande av sviterna efter pandemin och de neddragningar inom kulturen som skett över hela fältet. Vi behöver formulera en framtidsvision som inkluderar musiker och artister, klubbar, festivaler, konserthus och alla kämpande arrangörer som skapar mötesplatsen för publiken, skivbolag, ljus- ljudtekniker, dj:s…och så vidare… Och kapitel 1. borde handla om just skapandet… i studior, framför datorn, i replokaler, i arbetsrum eller under jam sessions.

Ha en fin start på hösten,

Ragnar Berthling, verksamhetsledare, Musikcentrum Öst