Musikcentrum Öst försöker ofta vidga sig över genregränser, över konstområdesgränser och som ni säkert har sett i dessa ”åsikt”, även nationsgränser. Jag fortsätter här ett försök att belysa olika delar av musiklivet för att också visa på hur delarna skapar synergier men också är en förutsättning för varandra.

I åsikt #43 skrev jag om skapandeprocessen och hur vi behöver bättre förutsättningar för musikens själva tillkomst, och i förra åsikt #44 om hur den krympande kulturbudgeten slår mot viktiga delar av musiklivet. Nu kommer jag att rikta in mig på musikscener som är en avgörande del av musiker och artisters försörjning.

Utan att ha anspråk på att ge svar, eller en heltäckande bild kommer jag att resonera lite kring den del av musiklivet där musiker och arrangörers intressen sammansmälter. Det handlar om de tusentals arrangörer över hela landet där  konsumtionsbeteenden såväl som kultur- och näringspolitik (ljudregler, serveringstillstånd, skattepolitik etc) påverkar det som bokstavligen är våra medlemmars arbetsplats. Utan artister blir det tyst på Sveriges scener men utan konsertarrangörer och festivaler kan inte musiken möta publiken och då blir tystnaden öronbedövande.

Man kan dra väldigt olika slutsatser om läget beroende på vart man riktar blicken. Från ett helikopterperspektiv så kan det se ut som om livescenen klarar sig hyggligt i Sverige. I den rapport som nyligen släpptes av Musiksverige Musikbranschen i siffror 2024 så minskade liveintäkterna visserligen med 7.4% från 2023 till 2024. Inflationen under motsvarande period varierade stort men ett par ytterligare procent i realintäkter handlar det säkert om. Internationella artisters gager är också i hög grad beroende av den svenska kronans ställning så en sämre dollarkurs fördyrar internationella bokingar avsevärt. 2024 minskade de 10 största livebolagens intäkter stort med ca: en miljard kr (bakom detta ligger bl a en stor minskning av arenakonserter, t ex genomfördes inte en enda Ullevikonsert under 2024). Det är också till största delen den ”kommersiella” delen av musikbranschen som mäts medan den offentligt finansierade inte mäts av Musiksverige. Men vi har fortfarande en stor sektor av livemusik.

För att fortsätta aningen positivt, min personliga bild av Stockholm är att vi efter ett antal tunga år nu ser en alltmer vitaliserad livescen. Det tillkommer nya aktörer och publiken tycks hitta till livemusiken. Huruvida detta är ekonomiskt bärkraftigt och hur länge tendensen varar — många venues ligger t ex i områden på väg att exploateras för bostäder — det får framtiden utvisa. Men vad som framstår som viktigt är att konstatera att att lika viktigt som de fysiska lokalerna är de drivna och kunniga arrangörerna som förmår att bygga upp både ett kulturellt varumärke, ett förtroende och en relation till publiken. Det här är ett immateriellt kapital som vi talar alldeles för lite om men som är helt avgörande för utvecklingen på sikt. Men jag kan bara konstatera att Stockholm skulle vara en oerhört mycket fattigare stad utan innehållsdrivna arrangörer som Debaser, Fasching, Stallet (som fyller 25 år i år), Fylkingen, Kollektivet Livet, Café 44 m fl. Men det behövs fler.

Ändamålsenliga scener kan alltid användas av produktionsbolag med marknadsföringsmuskler och ekonomiska resurser, men för nischad genremusik krävs det en långsiktighet och djup kunskap om både publiken och musiken. Och här är kortsiktig finansiering ett ständigt hängande damoklessvärd för många. Det är ju inte så att hyresavtal och anställningar löper årsvis även om stödsystemen tycks vara skapade för det. Om fler scener kan både få en finansiell stabilitet, parallellt med stötting av innehållsdrivna arrangörer så kommer vi Stockholmspubliken återigen bli grogrund för nya svenska musikunder. Jag menar att det på många sätt finns denna dynamik i t ex Malmö och Göteborg men med Stockholms bas av musiker så har vi både utmaningar och en enorm potential.

I Kulturrådets studie av livescener på fem orter som släpptes förra året såg man problem både i storstäder (Stockholm, Göteborg & Malmö) där publiken finns men kostnaderna skenar, och på mellanstora och mindre orter som Borås (med vikande antal scener) och Ljusdal (där musiken fick ta en stor plats, och engagemanget var i paritet med det). Även sammansättningen av musikscener när det gäller läge, storlek och lämplighet är en faktor som är en del av bilden. Rätt akt behöver rätt lokal med rätt kapacitet. En ekvation som ibland är svår att få ihop. Och man föreslår både skattelättnader efter behov och ökade statligt stöd till livemusiksektorn. I storstäderna är också hela diskussionen om var och hur musikscener får låta en aldrig sinande diskussion och rapporten föreslog bland annat stöttning av ljudisolering av lokaler.

Myndigheten för Kulturanalys har inte gjort någon specifik mätning av musiken för 2024 men det finns en publikmätning för scenkonst och med visst räknande kan man klura ut musikens andel. Den rapporten handlar om scenkonstinstitutioner (496 med statliga regionala, kommunala huvudmannaskap och/eller bidrag) eller och enligt statistiken som bygger på enkätsvar så hade musiken en publik på 2.643 K under 2024. Om musikens andel följer året så är det en viss ökning jämfört med 2023.

MAIS (Musikarrangörer i Samverkan) och Ax som tillsammans representerar 28 riksorganisationer på musikområdet tecknar en betydligt mörkare bild. Man talade i våras om ett kulturellt nödläge och att de bärande konstruktionerna höll på att kollapsa, Man pekade på personaltapp och minskade bidrag på 20% de senaste tre åren. Det är också organisationer som i hög grad verkar på landsbygden eller inom smalare genrer. För en av organisationerna, RANK (Riksförbundet Arrangörer Nutida Konstmusik) har tappet varit extremt, man verkar inom ett segment som till sin natur är smalt och utforskande, men som har en enorm betydelse för att odla nya uttryck och som har en stor internationell kontaktyta, är situationen katastrofal med en minskning på 3 år med nästan 40%. Det finns inte exakt statistik för hela detta segment men bara MAIS (där bland andra Svensk Jazz, RFoD, Kammarmusikförbundet m fl ingå) uppger att man arrangerar ca 10.000 konserter årligen och en försiktig uppskattning av publiken är (av vice ordförande Thuva Härdelin) att det rör sig om mellan 500.000 och 800.000 besökare per år inklusive festivaler och spelmansstämmor. Vi pratar om en väldigt stor publik, många på orter där alternativen är få eller inga.

Kulturstöd är avgörande för musiklivets långsiktiga utveckling och spridning. Även om en grundbult i musiklivet alltid kommer att vara biljettintäkter — Sveriges musikarrangörer skapar varje kväll attraktiva arrangemang för sin publik — så är olika former av kulturstöd avgörande för många att kunna driva en verksamhet utifrån rimliga förutsättningar, inte minst för att kunna betala anständiga gager. I denna mix ligger en stor del ideellt arbete — vilket gäller både stora festivalers volontärsatsningar och alla de tusentals musikföreningar över hela Sverige.

I ”åsikt # 44” visade jag på att det fria kulturlivets statliga stöd — vilket också innefattade musikgrupper, och annan scenkonst — minskat med 25% när inflationen räknats med. Jag fick då kritik från en av Kulturrådets enhetschefer, Ingrid Skare. Hon menade att jag borde ha ännu tydligare nämnt att det var en budget med en återstartsinjektion (vilket jag nämnde) som inte var avsett att vara långsiktig (vilket jag inte menar kommunicerats tydligt från statens sida). Skare menar därför inte var anmärkningsvärt att den nya regeringen sänkte drog ner budgen med mer än 50 mkr (och därefter bibehöll den nivå den är på idag).

Jag är av en annan åsikt och anser att det både var tondövt och kontraproduktivt av kulturminister Parisa Liljestrand att inte se kulturlivets förutsättningar när alla rekommendationer från återstartsutredningen  visade att kulturlivet var långt ifrån tillbaks regeringen hade kunnat skapa en bättre modell för att stimulera återstarten.

Vi talar idag väldigt mycket om den underhållsskuld vi har till samhällets infrastruktur, hur vi länge negligerat järnväg, vägar, vattenledningar etc. På samma sätt kanske det är dags att tala om den underhållsskuld vi har till Sveriges musikarrangörer. Jag menar att detta behöver man vara medveten om också som rikspolitiker. Jag är säker på att de flesta lokal- och regionalpolitiker värnar om sitt kulturliv men när prioriteringarna står mellan hemtjänst, skola och kultur. Då tvingas man göra svåra val. Här måste statens ansvar vara att gå in som utjämnare. Att mycket av musik för barn och unga, i skolor och förskolor, musik för äldre, där det inte finns några andra intäktsmöjligheter, oftast stöds av regionala och kommunala bidrag är en del av ekvationen som måste vägas in. Om det bara är barn och unga i storstäder som erbjuds levande musikupplevelser blir vi ett betydligt fattigare land på många nivåer.

Vi behöver en helhetsbild över svensk livemusik. För i slutänden handlar det om arrangörernas ekonomi oavsett verksamhetsform, storlek och geografisk belägenhet. Att de skall kunna skapa inkomster som så småningom resulterar i ett gage till artisten men som också täcker egna kostnader, är avgörande .

När arrangörernas kostnader ökar, och intäkterna minskar, vare sig de kommer från biljetter, baren eller bidrag, blir resultatet obönhörligt. Först färre konserter, sen mindre akter, kanske lägre gager, mindre resurser till att skapa kvalitet i verksamheten, tills man når en lägstanivå där verksamheten faller som ett korthus. Vi har fortfarande kvar arrangörsstrukturer i stora delar av Sverige. Men många kämpar för sin överlevnad. De arrangörer som i många år har byggt upp en verksamhet i samklang med sitt lokalsamhälle och en kunskap om att arrangera konserter för just sin publik kommer att försvinna och kostnaderna för att återställa detta blir oerhört höga om det ens är möjligt.

Vi behöver ett Kulturråd som står upp för musiklivet och visar på de negativa effekter som den statliga kulturpolitiken innebär, men som också problematiserar de immateriella värden som ett genrekunnigt musikliv ger Sveriges invånare. Vare sig det handlar om hardcorepunk eller hip hop, eller frijazz och experimentella arrangörer av elektroakustisk musik. Det är här konsten växer och det är här framtidens svenska musikunder formas.

Vi behöver en statlig utjämnande kulturpolitik som kan hjälpa regioner och kommuner att forma en kulturpolitik för invånare och kulturliv utan att vård skola och omsorg drabbas.

Vi behöver ett politiskt självförtroende som inser vilken immateriell skatt Sverige förfogar över i form av artister i världsklass som framträder i de smalaste mest nischade sammanhang parallellt med världsscener och major festivaler i Sverige och utomlands.

Vi behöver som nation förstå kulturens värde för vår sammanhållning och självkänsla. Vi kan lära oss av Ukraina som idag har bättre förutsättningar för artister och musiker till internationell exponering än Sverige. Helt enkelt eftersom man insett att det är kulturen som är det kitt som binder invånarna samman och skapar en identitet.

Ett levande musikliv kräver att hela systemet fungerar och det gör det inte idag. Vi som jobbar i sektorn har varken resurser eller överblick nog att teckna en fullständig bild, vi ser fragment. Vi gläds åt somligt, men räds åt annat. Den här texten är bara en del av en större bild. De rapporter och analyser som gjorts är viktiga för makroperspektivet men för att skapa förutsättningar som kan öka publiken, öka marknaden och se till att de kulturpolitiska målen uppfylls. Ska vi ha en mångfald av musikyttringar för invånare i hela Sverige behöver vi en djupare analys, och många av oss har förespråkat en musikutredning som kan ge svar på musiklivets styrkor och svagheter. Det var på gång 2019 men blev aldrig av. Nu är det dags att ta upp bollen.

För Musikcentrum Öst handlar det om att våra professionella medlemmar skall ha arbetsplatser att gå till. Att de skall ha publik att spela för. Det ena kan inte existera utan det andra. Men likaväl som publiken måste fortsätta att komma och köpa biljetter så kan det inte bära hela kulturen. Om vi inte vill utarma utbudet, om vi vill ha våra musikskapare kvar så måste vi också ha en fungerande kulturpolitik som kan stötta både branschproffs och eldsjälar som ser till att musiken möter publiken. Nästa åsikt kommer att handla om Musikexport.

Ragnar Berthling, Verksamhetsledare Musikcentrum Öst