Jag kan ha citerat Danny Glover (Dödligt vapen) tidigare men ”I am too old for this shit” är en känsla jag mer och mer omfamnar. Situationen för de flesta kulturområden anno 2026 är att gungfly är mer eller mindre normen, medan stadiga förutsättningar för verksamheter är allt ovanligare. Det finns alltså saker att diskutera och moderatorerna Ulrika Lind från KMA (Kungliga Musikaliska Akademien) och Gustaf Bäckström Elmelid  från UTOM (Ung Tankar Om Musik) fick jobba hårt för att hålla perspektiven i fokus, egon i schack och peppa mer marginaliserade röster att tala ut. Faktum är att väldigt många av de ”ödesfrågor” som jag listar nedan på olika sätt berördes under dagen.

Platsen: Grünewaldsalen i ett 100-årsfirande konserthus täckt av byggnadsställningar.
Arrangören: Kungliga Musikaliska Akademien.
Rubriken: Musikpolitiskt toppmöte 2026. Om Makt, Mål, Möjligheter.‍ ‍

Här kommer en lång text om en lång dag. Spretigt, tankeväckande på olika plan - en dag som sade mer om musiklivets strukturer än vad som sades från scenen. Här följer några nedslag och tankar men först en reflektion kring hur kulturlivet mår idag, april 2026.

Att vi har en kulturpolitik som kraftigt nedmonterats är väl en underdrift. Och huruvida det är rätt eller fel prioriterat i ljuset av samhällets övriga behov, är något vi  kan ta ställning till i höstens val. Men om vi börjar med ekonomin så är det ett faktum att att den statliga finansieringen droppat akut de senaste 6-7 åren medan inflationen under perioder har varit hög. Klart är också att det mantra som regeringsblockets företrädare numera ständigt återkommer till — breddad finansiering — är ett område som är outvecklat i Sverige, mer om detta nedan. 

Men musiklivets svajiga strukturer handlar inte bara om finansiering. Det handlar även om bristande återväxt av musiker och om dörrar som inte bara är stängda för alla utom de invigda, dessutom så osynliga att många inte ens vet var de skall knacka på. Det handlar om musikhögskolorna som inte lyckas förbereda studenterna för ett frilansande yrkesliv. Det handlar om en ålderskris hos publiken inom många musikformer där utdöendet kommer att bli oåterkallelig om inte föryngring sker. Det handlar om sociala trygghetssystem som inte är avpassade för frilansande musikers livssituation. Det handlar om en gentrifiering som tränger undan verksamheter som låter högre än en Tesla på tomgång. Detta om de inte redan gått i konkurs av de ”marknadsmässiga” hyrorna.  Det handlar om att tusenåriga samiska musiktraditioner fortfarande är utestängda från majoriteten av de musikaliska rummen. 

Det handlar om stuprör kring fastighetsägande där fantasihyror från staten urholkar verksamheten för scenerna och kulturhus. Det handlar om hur den ideella sektorn har svepts in i en osynlighetsmantel trots att detta är grunden för ett kulturliv i hela landet. Det handlar om att underfinansierade kulturskolor går på knäna samtidigt som tiotusentals barn står i kö. Det handlar om extrema neddragningar av stöd till studieförbunden där även replokaler och en grundläggande verksamhet dras med i fallet. Det handlar om en nation som gärna talar om normbrytande, inkludering och jämställdhet men där postnumret blivit den faktor som gör att du välkomnas eller stängs ute från kulturlivet. Det handlar om upphovrätten som attackeras av nya affärsmodeller och teknisk utveckling samtidigt som vi vill bli ledande i Europa på AI. Det handlar om att hoten mot musiken gått från att handla om piracy och digital devalvering, till att skapandet nu alltmer sker i serverhallarnas dunkel där artister och musikers upphovsrätt utslocknar i ett artificiellt intelligent mörker.

Är bilden för dyster? Inte då, för att få hela bilden bör man lägga till en svårbruten lågkonjunktur, en  utbredd rasism av afrofobi, antisemitism och islamofobi, och en politisk polarisering som hugger Europa i bitar. Allt kryddat med en megaloman ledare i världens största demokrati samtidigt som de största världsledarna inte längre ens låtsas följa internationella lagar och överenskommelser. Vi har krig av magnituder vi inte sett sedan andra världskriget där folkrätten bryts lika lätt som ett par ätpinnar efter en Fodora-måltid, vare sig vi talar om Ukraina, Gaza, Libanon eller Sudan. Vi har en hotande miljökollaps och närmar oss en tipping point för klimatet parallellt med en oljekris som sätter de finansiella systemen ur spel.

Det finns alltså en del att tala om…

Inledningen där Nils Landgren berättade om hur musiken spirade i bruksorten Degerfors tack vare disponentens välvilja, men också av ett behov att ha en blåsorkester till punschen, gav begreppet armlängds avstånd en twistad betydelse. Men detta musikliv, sprunget ur ett hierarkiskt samhälle, blev ändå en start för musiklivet, och så småningom också en plantskola för musiker som Nils. Intressant inspel hur musiken kom att prägla en bygd och där någonting större växte fram. Frågan är hur denna situation ser ut idag?

Kompositören Mikael Karlsson (som f. ö. gjorde ett högintressant sommarprat för några år sedan) talade om stängda dörrar som för honom öppnades först på andra sidan Atlanten i en av de hårdaste och samtidigt mest vibrerande musikstäderna på jorden, NYC. Han beskrev hur metoder för mentorskap för de som i ännu högre grad har barriärer i det patriarkalt kodade musiklivet öppnade dörrar för kvinnor och icke-binära musikskapare. Till synes ogenomträngliga filter utifrån social position i musiklivet kan rundas som i exemplet Luna Composition Lab, skapat av Missy Mazzoli där progressiva etablerade nyckelpersoner tar rygg på unga talanger. Hur mår jämställdhetsarbetet i musikbranschen?

De starkaste bilderna av både musikstrukturernas utestängningsmekanismer, men också kärnan i vad musikalisk passion består i, gav Sara Ajnnak där hon petade mitt i vårt koloniala dåliga samvete och där vi måste konstatera att den samiska musikkulturen fortfarande är satt på undantag i musikens finrum. Men hon beskrev också en knastrig inspelning av den legendariska jojkerskan Anna-Sara Esajasdotter som hon spelade för sin morfar och han brast med glittriga ögon ut "nog är det hon alltid, jag minns hur hon brukade sitta på huk vid kåtan, jag minns precis den rösten”. En tradition som Sara bär vidare över generationerna och som i dessa mörka tider av devalvering av musiken sätter fokus på dess innersta värde. För oss alla är det olika röster som triggar detta, men vi har alla något som bär oss tillbaks i tiden men också kan bära oss framåt.

Vi mötte också ”disruptors” som filantropen Barbro Osher som från sin amerikanska horisont sågade den allt vanligare förhoppningen om filantropin som lösning så att det offentliga skall slippa ta sitt ansvar. För henne är en stadig grundfinansiering modellen. Om det offentliga står för korsetten så kan vi privata stå för plymerna, menade hon. Detroitfilharmonikernas chef gav ett annat USA-perspektiv med en tydlig bild av hur de såg på kulturlivets ansvar för att bli relevant för lokalsamhället, och för musiklivets utveckling. Högintressant och många tankar att ta efter för de stora orkesterinstitutionerna.

Det som som konkret pekade mot framtiden var dock de unga inspelade rösterna som uttryckte sin oro inför framtiden, hur de lade upp sin osäkerhet inför oss alla, men de visade också en obändig passion kring musiken och förväntan på livet. Kanske måste vi söka oss bakåt till just den känslan. Första gången utanför replokalen med ett riktigt fett PA… hisnande, lite sorgligt och en tidsresa i alla fall för mig.

Tack till Caroline Näsström, musiker och ordförande för RUM (Riksförbundet Unga Musikanter) för att hon satte tonen och förklarade hur provocerad hon blev av att vi i publiken skrattade åt ungdomarnas raka, ärliga och (på ett bra sätt) naiva sätt att uttrycka sig. Vi andra har filtrerats i så mycket positionering att vi tydligen behövde höra det från henne.

OCH det var första gången under dagen som den ideella sektorn nämndes, även detta av Caroline Näsström. Det bör arrangörerna ta åt sig till nästa toppmöte. För oss i Musikcentrum är den ideella sektorn så självklar att vi kanske inte tänker på att nämna det. Våra professionella medlemmars arbetsmarknad byggs till största delen av alla jazzklubbar, folkmusikföreningar, rockklubbar, småfestivaler och andra ideella arrangörers oftast obetalda engagemang. Därför är det avgörande att fortsätta lyfta fram deras grundläggande betydelse.

Men såklart var en central fråga för många i publiken den om grundläggande finansiering och det blev lite reality-check att höra företrädare för våra nordiska grannländer tala om sin privata fond- och stiftelsestruktur. Där kan vi tala om breddad finansiering som har en funktion och långsiktighet och som kompletterar det offentliga. Det är också medel som kulturlivet inte behöver stå med mössan i handen för, utan robusta och transparenta stödstrukturer. Som en jämförelse så delar t. ex. 250 finska stiftelser ut 0,6 miljarder euro per år till kultur, vetenskap och utbildning, det motsvarar 6,5 miljarder svenska kronor. Som jämförelse är hela den statliga kulturbudgeten i Sverige (med nästan dubbelt så stor befolkning som Finland) 9,8 miljarder. Vi har förvisso privata fonder även i Sverige, t. ex. Postkodlotteriets kulturstiftelse som är den största med ca 1 miljard per år, men det går inte att jämföra med våra grannländer som Norge, Finland och Danmark. Skulle vi ha motsvarigheter till Norsk Tipping, Carlsberg Foundation, Talent Norge och andra skulle det kunna få en enorm betydelse för inte bara existerande aktörer utan tänk på vad det skulle betyda för förnyelse och det unga kulturlivet! Och lägg då till att vi har ett skattesystem som missgynnar filantropi. I ljuset av detta är den nuvarande regeringens utspel kring breddad finansiering närmast ett hån.

Dagen innehöll en liten skara politiker som från olika utgångspunkter gav sina inspel. Kulturutskottets ordförande Mats Berglund (MP) talade om att läka de finansiella såren och satsa på en kulturpolitik som inte bara hade mål, utan även medel att nå dem. Han talade om sociala trygghetssystem också för kulturlivet, om Kulturskolans vikt, om hyreseländet på Fastighetsverket och om vikten av en indexerad uppräkning av anslag. Nödvändiga förslag men inte så visionära. Det är också reformer som kulturlivet närmast förväntar sig, om vi får en regering som tar området på allvar.

En som hade en lite mer avslappnad ingång var SD:s kulturpolitiska talesperson Alexander Christiansson som ägnade en stor del av sitt anförande till åt vilken fin uppväxt han hade haft i en musikfamilj, och hur mycket han brydde sig om musiken, och att han inte hade något manus och att moderatorerna skulle säga till när han skulle sluta för han kunde prata huuur länge som helst om musik. När han till slut kom in på kulturen så handlade det om hur jobbigt det hade varit för Parisa Liljestrand som fått så dåliga byggnader att ta hand om eftersom socialdemokraterna misskött dem. Han hann också med att frågan om brott och straff och migration på ett sätt var en del av kulturpolitiken, “vi lever inte i stuprör och allt hänger ihop”. Det som också hänger ihop är de negativa attityderna som både gäller kulturlivet och näringslivet men exakt vad man ville göra åt det var oklart mer än att “modernisera” bidragsstrukturen. Han bedyrade att SD har massor med bra förslag som han kunde tala om en annan gång och att han skulle vara med på kvällens middag (för arrangörerna). Tack för det… Alla kan ha en dåligt dag och jag antar att det var just en sådan han hade. 

Betydligt skarpare var Liljestrands stadssekreterare Karin Svanborg Sjövall (M). Hon hade förberett sig väl och även hon nämnde underhållsskulden initialt.  Men hon vinnlade sig ändå om att beskriva moderaternas kulturpolitik utifrån vikten av ett holistiskt perspektiv på kulturen. Hon problematiserade scendöden, AI-frågan och upphovsrätt, och framhöll vikten av att kunna leva på sin musik.  Hon beskrev även satsningar på fritidskortet (dyrt och mycket ifrågasatt), Skapande skola, utvecklingsstöd till kulturskolan (bl. a. för att pröva digitalisering för att nå fler) och talade om elitsatsningar i skolan på talanger, dvs. framtidsfrågor som dagen ju handlade om. Det är en politik som stora delar av kulturlivet har kritiserat, men ett resonemang som hänger ihop med en borgerlig politik och något för väljarna att ta ställning till.

Dagen hade en kantring åt institutionernas perspektiv. Organisationer som personal, offentliga bidrag och som trots utmaningar kan planera med viss långsiktighet. Jag blev därför glad över det sätt som Stefan Forsberg avslutade dagen. Med erfarenhet från 20 år som konserthuschef och ansvarig för en anrik institution, och sedan förra året ny preses (finare ord för ordförande) för KMA, drog han iväg ett litet brandtal för musiken där han talade om att vi inte strategiskt skall positionera oss utan högljutt ta plats och kräva att musiken och kulturen får inflytande och betydelse för hela samhället. Han talade om att KMA skall ut från sitt trygga rum och jobba med all slags musik, att de ska samarbeta med civilsamhället, folkhögskolor, kyrkan och att att de ska gå på fastighetsverket för förändring. Om KMA kan bli en “disruptor” för Sveriges musikinstitutioner, som med få undantag inte rör sig riktigt framåt med samhället i övrigt, är det mycket bra.

Men om Forsbergs retoriska kvaliteter stannar vid ord och karisma uppnår vi ingenting. Och om KMA inte förmår att inkludera artisterna och musikerna på deras villkor och ställa frågan vad de vill. Om de inte kan ta in unga musiker utifrån deras vilja och ambition. Då kommer inget att hända. 

Min känsla efter dagen är att detta kan vara en början. Men det kan också vara bara ännu en box checkad. Att vi inledde något hoppas jag i alla fall, eftersom jag är övertygad om att musiklivet fortfarande har en exceptionell potential.

Ta hand om er,

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst