Två rapporter ger en dyster bild av kulturens ställning i Sverige. Häromveckan kom ”Spelningskrisen” från studieförbunden. Enligt deras statistik så har 8.000 speltillfällen försvunnit de senaste tre åren i spåren av regeringens neddragning till studieförbunden, det innebär att nästan en fjärdedel av alla speltillfällen försvunnit. Om vi tänker oss någon slags snittbandsstorlek på 4 personer handlar det om att 32.000 enskilda möjligheter att möta en publik har gått om intet, och vice versa för publiken i att möta livemusiker. Varje sådant tillfälle är stoff som utvecklar och formar en musiker lika mycket som nötandet i replokalen.

I mitten av april kom en rapport från fackförbundet DIK (Dokumentation Information Kultur) om kulturens del av de offentliga finanserna. Vi ligger i bottenligan i Norden och under snittet i EU. Till saken hör dock att dessa siffor är ännu mer graverande eftersom staten faktiskt plockar tillbaks ett antal hundra miljoner i hyrespengar från museer och andra institutioner varje år i marknadshyror (trots att specialbyggda lokaler knappast kan sägas vara alternativ för andra än Dramaten, Operan, Filmhuset m fl. I många fall kan hyrorna ligga nära hälften av de totala anslagen. Vår kulturminister Parisa Liljestrand beskrev sig i ett tal inför Riksantikvarieämbetet lite putslustigt som ”ofrivillig fastighetsskötare”. Jag tror dock att många kan hålla sig för skratt i kulturlivet idag.

En annat synsätt på kultur har man i Ukraina. På nyss avslutade jazzahead!, världens största jazzmässa uppgick den ukrainska delegationen till 16 personer. Artister, jazzklubbar, festivaler, agenter och andra branschpersoner, vars deltagande finansieras av statliga medel och som var där för att visa att den ukrainska musiken lever, utvecklas och vill samarbeta.  I Ukraina ser man kulturen som kärnan i sin identitet, den som man försvarat mot rysk terror i mer än 12 år och under en fullskalig invasion som nu är inne på femte året. Det är för dem en självklarhet som handlar både om sandsäckar runt monumenten, vårdande av traditioner och en utforskande av de nyaste kulturuttrycken. En holistisk kultursyn som samspelar och något man hela tiden vill berätta om och sprida utanför landets gränser. Det här är kanske en prioritering vi kan lära oss av. Ett land som hotats av konkurs, och under ständiga attacker ser sin kultur som en kärna.

Jag har skrivit mycket om den obefintliga satsningen på musikexportens långsiktiga strategier men nu kan vi faktiskt stå inför dess långsamma död. För utan återväxt finns inte något att exportera. Max Martin har berättat att tillgången till replokaler och scener varen förutsättning för starten på hans musikkarriär. Han och alla andra aktiva vet hur de där första spelningarna är avgörande för transformationen från skräckslaget nervvrak till professionell rutinerad musiker. Grammisvinnande Viagra Boys trummis Tor Sjödén var så nervös att han fick en blackout vid ett av de första gigen. Nu är de en av våra främsta musikexporter. Moderaternas konstaterade dock efter kritiken mot nedskärningarna att behovet av replokaler och scener inte är så stort längre eftersom unga lär sig spela via YouTube. Man blir nästan frestad att citera deras egen tankesmedja Timbro — ”det intellektuella djupet av en vattenpöl” som man användee om en kritiker av den borgerliga politiken.

Att ta del av detta är en närmast surrealistisk upplevelse efter att ha kommit hem från en av de största exportsatsningarna inom jazzen, det svenska partnerskapet på jazzahead!, världens viktigaste jazzmässa där artister tar avgörande steg i karriären och möter en internationell branschpublik av bokare, festivaler, skivbolag, agenter etc. 22 svenska akter spelade och det är svårt att överblicka allt det som redan kommit och kommer ut av detta för artister och jazzbransch. Turnéer planeras, agentkontrakt tecknas, skivbolag hittar nya artister. Svensk jazz är idag i världsklass och ett event som detta boostade det avsevärt.

Det faktum att vi inte har finansiella förutsättningar att som våra grannländer planera långsiktigt är dock ett enormt svaghetstecken för de jazzmusiker som är aktiva idag och jag kommer att återkomma till detta i framtida spaningar.

Vilka blir det som kommer att ta sina första steg internationellt om 10 år? Vem kommer att få förutsättningar att utvecklas, mogna, möta en publik, och bli den artist som har egenskaper nog att fortsätta till en internationell karriär?  Ja om utvecklingen fortsätter är det väldigt få. För Ulf Christerssons regering är det enkelt. En dator och en uppkoppling fixar biffen, lite reklam kan ju alla stå ut med och 5-takten sätter sig nog om man bara övar lite… pada, pada, pa-paaa…

Vi som lever i verkligheten vet dock  hur en musikkarriär skapas… De första barnkonserterna i lekrummet på förskolan, musiken som ens föräldrar spelar och hör öronhöjd, tillgång till instrument, pling, plong eller tut, plong roligast, kulturskolan, köplats… jag kom in! Musikläraren i skolan som spelar musik du aldrig hört förut, replokaler bredvid centrum, jag kan väl spela bas då. Liten festival, femte förband kl 16h00, inspirerande vuxna som peppar, glansen i ögonen hos en förväntansfull publik, ljudteknikern hjälper till att få bra ljud i förstärkaren. Oj medhörning, lite högt. Orkestern, traggel men där det finns en stämma som du fixar riktigt bra, eller? Men det där riffet eller solot, det sitter till slut. Första giget i stan, gaget täcker soppan. Förberedande folkis, antagningen till Ackis, eller Musikmakarna. Första studioinspelningen, kom ut och lyssna, oj så konstigt jag låter… du kan ta om det om du vill men jag behåller den här tagningen (den var bra)… Turnéstart, vi ses utanför repan, bära casear, att vara förband och hänga lite med bandet som varit med på teve, korv på macken på väg hem i natten. Öppna en låda med vinyl och hitta ett stavfel, fundera om man borde göra något av sitt liv, plugga till något annat. Nej, att säga upp sig och skaffa firma, första turnén utomlands…

Och så vidare… Bredden skapar spets. Några stiger mot stjärnorna. Många håller på, några sadlar om. Vi lär oss ordet kombinatorer och hittar en modell som funkar för oss. Sessionmusiker, den evige vikarien, det sammaflätade bandet…

Som vi skriver i nyhetsmailet ”buller” så kommer Musikcentrum Öst att skapa vår egen valplattform ”Vad har vi för val?”. Där kommer vi att spegla de olika partiernas kulturprogram utifrån de yrkesverksamma musikernas och artisternas synvinkel, våra medlemmar. Vi kommer också lyfta initiativ från våra kolleger i musiklivet — studieförbund, arrangörsorganisationer, fackförbund, festivalorganisationer, upphovsrättssällskap, för att hjälpa till att ge alla väljare som intresserar sig för musiken ett val.

Musikcentrum Öst är en partipolitiskt obunden organisation. Vi analyserar kulturpolitiken utifrån de förutsättningar vi ser. Vi liksom många är besvikna på hur den nuvarande regeringen hanterar kulturfrågorna och musikfrågorna i synnerhet. Vi var också kritiska till den tidigare regeringens politik, ibland också Kulturrådets sätt att effektuera den.

Den omfattande neddragning av kulturbudgeten som skett under mandatperioden är oavsett vilken politisk grundsyn man har extremt skadlig för kultur- och musiklivet. Att 40.000 barn står i kö till Kulturskolan är ett misslyckande och inte tecken på intresse. De borde både får levande lärare och YouTube tutorials. Och få växa i ett levande musikliv.

Musiken förutsättningar byggs inte bara av kulturpolitik, det är många områden, skola, omsorg, juridik, stadsplanering, konsumtionsmönster, mediebevakning, sociala medieplattformar, algoritmer etc som hjälper eller stjälper musikens utveckling. Men politiken är en kraft som verkar inom alla dessa områden, och särskilt kanske kultur- och näringslivspolitiken. Vi kommer att kika på detta under sommaren och plocka fram allt vi kan hitta för att guida oss själva och er kring hur resonamangen går på partikanslierna, om de ens talar om musik?

Så vill du ha ett mångfacetterat och dynamiskt musikliv också i framtiden finns det all anledning att se vad alla partierna faktiskt säger, vad de lovar att göra. För i slutänden är det du som bestämmer vilken väg vi skall ta den 13 september.

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst

ragnar (at) musikcentrum.se