Efter en dramatisk valkampanj och ett mycket  jämnt val bollas nu mer eller mindre smutsig byk mellan oppositionen och fd Tidöpartierna. Det talas om valboskap, röstfusk eller överdrivet kampanjande. Resultatet av valet beskrivs som vänster-, icke-socialistiska-, gröna- eller mitten-majoriteter. Vissa partier har dragit upp sina röda linjer och vad som kommer ut av detta vet vi inte. Blir det nyval, kommer oppositionen överens eller kommer det formas en ny konstellation av partier? Eller blir det en minoritetsregering?

Många, inte minst inom kulturlivet grunnar över vems budget för 2027 som kommer att presenteras? Blir det en övergångsregering som hanterar ett låst läge, eller kommer förhandlingarna leda till ett resultat innan budgeten skall lämnas till riksdagen den 15 november? Och efter vår kampanj “Vad har vi för val?” om musikens infrastrukturer, upphovsrätt och musikexport måste jag ställa mig samma fråga som alla andra, vad händer?

Vilka politiker ska vi som representanter för professionella musiker och artister föra en dialog med? Kommer vi att bli lyssnade på? Hur skall vi argumentera? För en sak är klar, vi har enormt många utmaningar och det stresstest som Musikcentrums medlemmar utsatts för de senaste åren gör att vi måste agera snabbt, smart och tydligt för att bygga goda förutsättningar för musiklivets utveckling.

Något som definitivt har gått under radarn i debatten är riksdagens beslut om ett nytt betygssystem i början av juni i år. Det finns en sympatisk ambition att skapa ett rättvisare betygssystem och minska utslagningen. En ny del är att öka betydelsen av de nationella proven och kalibrera nivåer för en större rättvisa. Kärnan är de farhågor som väckts om vad detta kommer att innebära för estetiska och praktiska ämnen.

Grundläggande delar i förslaget är — 10-gradig skala (rimligt). Mindre hårda utestängningsmekanismer inför gymnasiet (också rimligt). Alla kan misslyckas och effekterna av ett sådant kan bli livsavgörande som det ser ut idag. Ett försök att balansera både glädjebetyg och snålbetyg, absolut positivt.

MEN djävulen sitter som alltid i detaljerna och när man tittar närmare på hur kalibreringssystemet ser ut så framträder en bild som komplicerar det hela. Vi går nu ifrån att alla betyg är likvärdiga — vilket i mitt eget fall gjorde att toppbetyg i musik och teckning som det hette då vägde upp för lite svagare dito i tyska och kemi. Det var bra för mitt självförtroende även om det kanske inte gjorde någon större skillnad i längden. För dagens elever som går ut nian kan det dock vara avgörande för att komma in på det program man så gärna vill in på oavsett om det handlar om gymnasium eller högre utbildning.

I det nya systemet som träder i kraft 2028 är tanken att de praktiska och estetiska ämnena kommer att viktas lägre och skälet är att det inte går att ha jämförbara nationella prov som i andra ämnen. Det innebär att skolan/klassen/gruppen dels kalibreras mot alla nationella prov men att också enskilda toppbetyg i t ex musik, bild eller idrott kalibreras ner mot snittet både individuellt och i grupp eftersom det betraktas som en avvikelse. Därmed sänks motivationen avsevärt både för högpresterande barn generellt att välja estetiska ämnen (eftersom de inte räknas på samma sätt), men också för mer medelpresterande barn med att göra det samma om de har en estetisk/praktisk begåvning (eftersom det inte heller räknas).

Får du en 10:a i musik men en 5:a i matte kommer det högre betyget att kalibreras ner till den “rätta nivån”. Är hela klassen duktig på musik men inte i matte kalibreras hela klassens meritvärden också ner. Resonemanget från utredningens sida handlar om att detta spelar mindre roll vid uttagningar till estetiska utbildningar.

—   För elever som ska gå högre estetiska utbildningar kommer meritvärdet ändå att spela en begränsad roll eftersom urvalen även bygger på arbetsprover och intervjuer, säger utredaren bakom förslaget Magnus Henrekson till tidningen Ämnesläraren.

Det här bara delvis sant och Kungliga Musikhögskolan, som är kritiska till just denna del av förslaget (och den enda remissinstansen från kulturområdet) påpekar att “Idag är det vanligt med antagningsprov till estetiska program som baseras på 50% prov 50% betyg. Värdet av antagningsprovet riskerar således att minska.”

Vill vi ha en situation där mattesnillena håller sig för sig själva och sysslar med sina nyttiga ämnen medan estetiska ämnen, som är grunden för att vi har ett professionellt kulturliv, hobbyfieras? Att en konstnärligt begåvad person också skulle kunna ha en naturvetenskaplig begåvning och vilja utveckla bägge sidor ses antingen som något orealistiskt (i bästa fall) eller i värsta fall inte ens önskvärt i samhällets ögon.

Vad sänder det här för en signal till en ung människa på väg ut i livet? Vad skickar det för signaler till hela kulturlivet och vad betyder det för återväxten? Jag är rätt säker på att alla de estetiska utbildningarna är ganska bekymrade över detta och Kungliga Musikhögskolan var som sagt kritiska i sitt remissvar (länk nedan).

Det har med rätta uttryckts stora farhågor kring AI:s påverkan av både samhället i stort och för arbetsmarknaden. Men är det inte just kreativiteten och stimulansen av densamma som är människans “unique selling point” i relation till maskinen?  D v s, de estetiska ämnena är ännu viktigare idag, inte bara som sekundäreffekt på lärandet av andra färdigheter utan som en nödvändighet för att lyckas även som matematiker, ingenjör eller kemist.

Detta resonemanget är än mer tillämpbart på kombinatörsjobben och de färdigheter som krävs där. Tror vi verkligen på att en dataspelsutvecklare, en copywriter eller en arkitekt, klarar sig utan de estetiska ämnena för att skapa en bra produkt? Utredaren bakom förslaget Magnus Henrekson fortsätter dock i intervjun.

—       Vill man bli läkare och psykolog är det inte jättesmart att välja ett estetiskt gymnasium utan då ska man förbereda sig inför det. Satsar du i stället på estetiska färdigheter är det inte konstigt om du får ett lägre meritvärde, säger han.

Det här illustrerar väl hur vissa beslutsfattare idag ser på estetiska ämnen men ännu mer skrämmande hur instrumentellt man ser på lärande. Det är också en självsäker utredare som fortsätter med en metafor som kanske blottar en och annan kunskapslucka.

—       Nirvana existerar inte på betygsområdet. Det går inte att skapa det helt perfekta betygssystemet. Vi har varit angelägen om att ändå få fram ett system som löser så många olikvärdighetsproblem som möjligt. Det tycker jag att vi har lyckats göra så bra som det går.

Utredningen och betänkandet, som inte är lätt att ta till sig, det skall jag ärligt erkänna, är nu klubbat och jag måste ändå säga att jag gläds åt att man tycks ha hittat ett sätt att komma åt både diskrepansen i dagens betygssystem och dagens utslagningsmekanismer som är helt orimliga. Men samtidigt måste vi, inte minst i dagens samhälle där faktorer som AI kommer att rita om kartan för framtidens arbetsmarknad avsevärt, ha en ödmjuk hållning inför denna arbetsmarknads krav. Nu är det dags att titta på betygssystemets tillämpningar och där behöver utbildning och det professionella kulturlivet gemensamt hitta lösningar så att betygen i så hög grad som möjligt kan bli de verktyg som kan guida barn och ungdomar mot utbildningar som passar just dem. Det är vår skyldighet, både mot barnen, och för oss i musiklivet, och mot den framtida publiken.

Ragnar Berthling, Verksamhetsledare Musikcentrum Öst.