åsikt: stockholms stads kulturpolitik

Ni som följt debatten kring Stockholms stads kulturstrategi vet att den mötts av omfattande kritik av i stort sett alla aktörer inom det fria kulturlivet. Vi har skrivit ett omfattande och kritiskt remissvar som finns som finns här:  Kulturstrategin hittar du här: 

Jag blev därför lite förvånad att som ende företrädare för kulturlivet bjudas in till ett kulturpolitiskt samtal arrangerat av Centerpartiet i Stockholm. De övriga deltagarna var kulturborgarråd Jonas Naddebo, Centerpartiets ombudsman i Stockholm, Unn Harsem och Mimmi Björnsdotter Grönkvist, ledarskribent från sajten Liberala Nyheter. Ämnet var huruvida kulturpolitiken fortfarande ”lider” av 1974 års kulturpropositions skrivning om att motverka kommersialismens negativa verkningar, och om konstens frihet. 

Det var med viss tveksamhet som jag tackade ja till ett samtal med tre personer med en så tydlig ideologisk bas i marknadsliberalism. Men den politiska majoriteten i staden har inte haft någon större vilja till dialog med det fria kulturlivet sedan slutet av 00-talet och jag såg det som ett tillfälle att dels försöka förstå bakgrunden till den förda politiken men också försöka väcka någon slags insikt kring kulturskapares villkor i Stockholm. I samtalet fick jag tyvärr också en insikt i att kunskap och förståelse för kulturens förutsättningar verkligen var minimal.

Det är viktigt att påpeka att Musikcentrum Öst är en partipolitiskt obunden organisation. Men vi arbetar för att stärka våra medlemmar på arbetsmarknaden och dess villkor att arbeta. Och utifrån detta så är den förda kulturpolitiken i Stockholm problematisk eftersom den så entydigt bottnar i tillväxt och en värdering i ekonomiska parametrar (vilket också gäller den nämnda kulturstrategin).

Det mest extrema exemplet är att staden tagit fram en utredning för att visa att kulturen har ett värde i att höja priset på omkringliggande bostadsrätter. Exemplet som vi diskuterade i samtalet handlade om Fylkingen som enligt utredningen höjt priset på bostadsrätter i närområdet med 131 kr per kvadratmeter och även priset på kontorshyrorna.  Man har räknat att värdet på Fylkingens verksamhet för fastighetsägarna är en halv miljon per år och att man därför borde kunna förhandla ner sin hyra. Läs Leonidas Aretakis text här:

Den slutsats som företrädaren för staden drar i artikeln är att en fastighetsägare ”måste få den typen av argument för att förstå kulturens värde". Även om detta är ett tillspetsat exempel så är prislapps-politiken en farlig väg som snarare motverkar stabilitet, långsiktighet och hållbarhet än verkar för ett mer diversifierat kultrliv i Stockholm.

Den som har kännedom om Fylkingens verksamhet — sedan trettiotalet ett världsberömt drivhus för svensk ljudkonst, elektroakustisk musik och idag är ett nav i gränsöverskridande konstverksamhet utan motstycke i Sverige — skulle kanske mena att det är detta värde som är det som är avgörande och något som en kulturpolitik tveklöst skall stå bakom. Och något som även skapar ett immateriellt värde för Stockholm som stad. Jag försökte påvisa att det identitetsskapande värdet som kulturen har är det väsentliga, inte att den skall boosta en bostadsbubbla. Jag tvekar dock om jag nådde fram där.

Vad jag dock försökte påvisa var att tillväxten i Stockholm har drivit på en gentrifiering och en utveckling av samhällsklyftor som trängt undan konsten och kulturen från staden - och en motor i detta har varit utförsäljningen av allmännyttan. I denna fråga kan vi inte backa bandet och jag undrade därför rakt ut om Naddebo skulle kunna tänka sig att öronmärka lokaler, eller till och med områden i staden för kulturverksamhet och undanta dessa från en ren marknadshyra? Detta är något som städer som New York (Brooklyn Academy of Music, Public Theater etc.), Göteborg (Röda Sten, Konstepidemien, Musikens Hus etc.) eller Malmö (Resurscentrumet för scenkonst i Mazettihuset etc.) gjort för det fria kulturlivet. 

Svaret var nej. 

För Naddebo med en bakgrund i byggindustrin är marknadsliberalism helt enkelt en ideologisk grund som inte får rubbas.

Jag skall i ärlighetens namn säga att jag nog sällan varit i ett sammanhang där jag kände att jag stod så långt från motparten när det gäller grundförutsättningarna. Vi mätte helt enkelt kulturens värde med helt olika enheter. Min utgångspunkt var att kulturpolitikens grunduppgift var att motverka kommersialismens negativa verkningar i så måtto att en kulturpolitik verkar för att det är talang och inte plånbok som styr vem som skall kunna verka som konstnär, att även invånare med svag ekonomi skall få möjlighet att både uppleva och delta i kulturaktiviteter och att som företrädare för musiker och artister så måste vi driva frågan om ett hållbart och långsiktigt yrkesliv och försörjning. 

Pandemin har ytterligare satt ett obarmhärtigt sökljus på situationen för kulturskapare och musiklivet inklusive alla de som jobbar runt musiken. Därför kom diskussionen också att handla om att Stockholm inte tillfört några extra medel under pandemin (det så kallade krisstöd som tillsattes togs från det ordinarie kulturstödet). Jämförelsen med de betydligt mindre städerna Malmö och Göteborg som omgående delade ut extramedel till både kulturskapare och kulturorganisationer under 2020 är svår att förbigå. För Malmös del handlade det om ett riktat stöd på 18 miljoner och i Göteborg 25 miljoner. Stockholms passiva hållning mötte omfattande kritik. Svaret blev då att han ”inte hade någon sedelpress i källaren på Stadshuset". Det var helt enkelt omöjligt. När jag nu tog upp detta igen så hänvisade man till att man gjort andra aktiviteter som till exempler ökade subventioner till musik för barn. Det är sant och bra men liknande insatser gjordes också i Malmö och Göteborg. Även i detta fall ser inte stadshusmajoriteten kulturskapare som en resurs som måste ges förutsättningar att verka och det är allvarligt eftersom det också är fundamentet för att kulturen skall leva vidare. Kommer "månskensmusiker" att bli modellen för det framtida musiklivet i Stockholm?

Det var ett svårt samtal och jag vet inte om jag väckte någon tanke att skaparna av kulturen faktiskt kan komma att försvinna om inte staden har en politik för detta. Vad som dock är viktigt är att kulturlivet som helhet verkligen samlar sig inför nästa val och visar på de olika initiativen. Jag tror att få väljare oavsett politiska sympatier i övrigt vill se ett Stockholm där musiken har tystnat, teatrarna bommat igen och kultur blivit en hobbyverksamhet.

För den som vill se hela samtalet finns det här: 

För alla som är intresserade av Stockholms kulturpolitik kommer det att ske en hel del framöver. I slutet av april så kommer resultatet av Eric Sjöströms utredning om pandemins effekter med förslag kring återuppbyggnaden. Sjöström är en kompetent utredare som bl. a. jobbat med Regionens kulturstrategi, Länsmusiken i Stockholms framtida organisering och tidigare den utredning som blev grunden för Musikverkets tillkomst. Både Musikcentrum Öst samt undertecknad har varit respondent för utredningen. Under samtalet fick jag också veta att det tagits fram en strategi för livemusiken. Det är ett dokument som vi kommer att behöva analysera eftersom situationen i Stockholm redan före pandemin var alarmerande.

Jag kommer att återkomma med den regionala problematiken som har en parallellitet till situationen i Stockholm men som är mer komplex. Men en sak är viktig att uppmärksamma redan nu. Regionen gick i veckan ut med att man under pandemiåret redovisar ett överskott på 5,8 MILJARDER i vinst (läs pressmeddelande här: ). Att man i ett sådant läge inte också lägger extra medel för återuppbyggnaden av kulturen är anmärkningsvärt (liksom många andra saker utanför kulturlivet). Detta behöver kulturlivet lyfta gemensamt och vi kommer att försöka stämma av vilka som vill vara med i det arbetet.

Ta hand om er alla och håll avståndet,

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst