Dearest Sister från Malmö är ett av tyska bolaget Acts senast signade artister

åsikt: en tragikomisk norgehistoria om musikexport

 För att återstarta musiklivet behöver vi mer än någonsin tillämpa både nya smarta idéer och beprövade metoder som vi vet fungerar. Och de bästa kan man ibland hitta genom att höja blicken. För många av våra medlemmar handlar framtidsspaningen idag om ifall man skall fortsätta sin musikkarriär. Här är den avgörande frågan, är det här verkligen något jag kan skapa ett hållbart liv kring, är det verkligen värt det?

Vi på Musikcentrum lägger nu sista handen vid vårt remissvar när det gäller den så kallade återstartsutredningen, en utredning om innehåller många bra förslag men som också väcker frågorna om hur framtidens musikliv skall se ut, hur skall vi ha det? De val vi gör idag kommer att forma framtiden och de frågor alla ställer sig, hur skall vi få igång verksamheten, var finns publiken. Hur kan vi komma tillbaks? 

Den internationella arbetsmarknaden har varit stendöd i mer än två år. Men det är där den helt avgörande växtmånen finns. Musikmarknaden i Sverige är viktig men begränsad och både för artister som redan har en internationell plattform, och för de har en potential, så är det nu insatserna måste ske. För att de internationellt etablerade skall återuppbygga sig internationellt, men också för att artister på den svenska marknaden skall bygga en bredare publik och öka sina inkomster.

Att skapa en internationell karriär och utveckla den handlar om att skapa synlighet för sitt konstnärskap. Och särskilt mot de nyckelaktörer som kan ta detta vidare mot en ny och större publik. Jag har själv jobbat med film i mer än 20 år och där är de internationella mötesplatserna motorn och helt avgörande för om filmerna skall få en vidare spridning. Det är helt centralt för ett filmbolag att jobba mot festivalerna i Cannes, Berlin, Venedig och Toronto. För film i mer nischade genrer även mot specialiserade festivaler. Detta faktum är så självklart att Svenska Filminstitutet med mer eller mindre automatik stöttar deltagande för de filmer och representanter som blir uttagna till så kallad A-festivaler.

Hur fungerar det då i musikvärlden. Ja vad gäller festivalers betydelse så är det lite på samma sätt även om kartan är lite mer komplex. Men att de stora musikmässorna SXSW i Austin, Eurosonic, Reeperbahn Festival, Iceland AirWaves, och nischade (ännu viktigare för spridningen) som Jazzahead & WOMEX är helt avgörande för både s k ”emerging artists” och mer etablerade artister att ta nästa steg. Men också för musikbolag att knyta internationella kontakter. Således satsar de flesta länder stora pengar på att närvara på mässorna och framförallt stötta de artister som tar sig dit. Det innebär också investeringar i exportorganisationer är helt centralt. Man vet att musikexport är en verksamhet som behöver stöttas kontinuerligt men som ger mångdubbelt tillbaks.

I ljuset av det s k svenska musikundret så måste väl Sverige ligga i framkant, det måste finnas enorma möjligheter för svenska musiker och artister att få stöd till denna avgörande del av karriärbygget? Eller… vänta nu? Är det så?

Nej inte knappast. Idag består Export Music Sweden av 3 personer som smart, strategiskt och effektivt använder sina små resurser för att uträtta storverk. Vi har med hjälp av dem kunnat göra en enorm skillnad när vi samarbetat på Jazzahead, WOMEX, Reeperbahn etc. Deras insatser kring att sprida global kunskap och analys har varit en motor för kompetensutveckling inom hela musikbranschen. Trade missions och andra projekt har verkligen byggt broar. Deras hemsida (och ny på gång) är en guldgruva. MEN just med den kunskap om de resurser och förutsättningar som ExMS jobbar under måste jag ändå fundera om vi svenskar (eller i alla fall våra politiker och beslutsfattare) har det lite klent med vår förmåga att se sammanhang.

FÖR så här ligger det till; Med en befolkning som är nästan dubbelt så stor som Norge (alla siffror från 2019 för jämförelsens skull) så hade Export Music Sweden 2019 en omsättning på knappt 4,5 miljoner kronor. Samma år hade Music Norway en omsättning 25,6 miljoner norska kronor. Omräknat i befolkning nästan tio gånger större resurser! (Ungefär samma relation av insatser gäller även gentemot övriga nordiska länder).

Det här avspeglar sig självklart i verksamheten. Music Norway har 14 anställda, ett generöst stöd till showcase-deltagande, internationell marknadsföring, möjlighet att verka på de flesta viktiga mässor tillsammans med musikbolag och artister. Och det ger såklart resultat.

Detta är helt orimligt! Och det är en situation som många i branschen har påpekat i decennier, och ändå händer ingenting? Jag ställer mig frågan hur svensk musik skulle kunna växa globalt om vi ens hade hälften av Norges exportresurser? Vad skulle det innebära för mer nischade genrer om de skulle kunna bygga långsiktiga internationella strategier i stället för att hoppas på viktiga men men inte alls marknadsanpassade turnéstöd som kan sökas från Kulturrådet (som dessutom inte kan användas till showcase-deltagande)?

Sverige är inget fattigt land och vi har relativt stora kulturstöd generellt men när det gäller musikexport och internationellt arbete så är de knappast anpassade till verkligheten. Internationella möjligheter kräver ofta snabba beslut och idag är det artisten som tvingas bära hela risken, I Norge ges ett besked inom två veckor. Och att lyckas på en mässa handlar också om att kunna göra rätt insatser och även där finns norska stöd, till promotion, till agentrepresentation etc.

Vän av ordning funderar kanske, men det svenska musikundret då? Vi har ju världens näst högsta nettoexport. Så sant och det skall vi vara glada för. Vi har en vital kommersiell industri som är duktig på att plocka upp talang och göra initiala investeringar. Och i många fall så ger det också en god effekt men kommersiella aktörer vill också ha ett utfall och det har självklart effekter på framtida avkastning för artisten.

Men det finns också ett stort talangfullt segment som där detta inte sker av olika skäl, man hittar helt enkelt inte fram till investerarna. Det kan handla om nischade genrer men också artister inom pop som når in till musikbolagen. Vi förlorar alltså talang hela tiden. Och detta för att staten inte vill investera det som inom andra områden är kaffepengar. Det är som om våra politiker inte överhuvudtaget kan se sambandet mellan insats och resultat. Och att den framgånsrika svenska tech- och digitala musikindustrin existerar i ett helt annat universum.

En sund bransch har en bredd av möjligheter så att talanger får optimala förutsättningar att utvecklas. Och där har ett land som Norge verkligen visat att man kunnat odla fram ett internationellt rykte med en stor bredd om man får de rätta resurserna. Ett avsevärt tillskott till ExMS övergripande arbete samt ett system där artister kan få den konkreta stöttning för synliggörande — d v s den heliga treenigheten, showcasedeltagande, internationell marknadsföring samt till de nyckelaktörer som jobbar ”på fältet” för bygga deras karriärer — skulle kunna vara en kickstart för det svenska musiklivet nu när vi behöver det som bäst. Och det måste vara ett stöd som är anpassat till den globala musikbranschens tempo mötesplatser.

Just före pandemin såg faktiskt musikbranschen lite hopp. En stor bredd av företrädare var inbjudna till riksdagen av kulturutskottet i november 2019 och det fanns stora förhoppningar av om en bred genomlysning av musikbranschen. Äntligen skulle vi tas på allvar. Äntligen skulle kulturpolitiken och näringspolitiken kunna matchas mot de utmaningar som fanns.

Vissa fick spela in frågeställningar från talarstolen och inte oväntat kom detta upp även då, jag citerar #buller 6: ”IFPI:s VD Ludvig Werner tog chansen att sätta ett finger mitt i den varböld som svensk exportstrategi är just nu. Ingen vill ta ansvar och det tycks råda en naiv föreställning att ”svensk musik är så stor utomlands” att ingen behöver ta ansvar för den. Med norra Europas svagaste exportkontor per capita ser vi nu skeppet sakta sjunka.”

Jag tror att många då tänkte, nu kommer det en vändning. Men av genomlysningen av musikbranschen blev ingenting. Och sen kom pandemin. Att vi i återstartsarbetet inte förmår att lyfta blicken och se möjligheterna trots att alla siffror pekar entydigt på att det här finns en enorm möjlighet. Hur kan politiker inte se detta?

Jag kommer att åka till Jazzahead i april med en stolthet över att representera några av Europas vassaste, coolaste, mest innovativa jazzartister. Jag kommer att möta festivaler, venues, klubbar och agenter som kommer att häpna över allt som producerats i Sverige under pandemin. ExMS har trots allt lyckats frigöra ett litet resestöd till artister och jag hoppas att vi kommer att vara en grym svensk delegation på plats. Och jag hoppas att vi kan få myndigheter och beslutsfattare att börja lyfta blicken och se möjligheterna. Då kan kanske vi vända den här skutan och den musikaliska bredden och briljansen få den uppmärksamhet den borde.

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst & internationell koordinator Musikcentrum Riks

Sök ExMS resestöd till Jazzahead här:
Music Norways hemsida finns här:
Läs återstartsutredningen Från kris till kraft här:
Läs Musikcentrums remissvar på utredningen här: