You may say I'm a dreamer, But I'm not the only one...

John Lennon


Hur har ni det därute? Jag hoppas att ni och era nära fixar både tillvaron så gott det går och har hälsan. Det här är en personlig reflektion mitt i pandemin. Om hur vi mår, om hur vi tar hand om varandra och om pandemin kanske till och med kan bli en möjlighet till omstart mot ett mer hållbart, mer inkluderande och till och med ett rikare musikliv?

När Covid-19  slog till så drabbades inte bara musiker och musikarrangörer.  Hela tillvaron blev plötsligt hotad på ett personligt plan för agenter, bokare, pr-personer, ekonomer, jurister, managers, produktionsbolag, tekniker och scenbyggare, chaufförer, turnéledare, en hel bransch som består av individer. Pandemin har ställt alla invanda sätt att tänka på ända. Det är en sjukdom som dödar eller skadar människor för livet, slår sönder samhällsekonomin och som ställer tillvarons grundförutsättningar på sin spets. En djup kris som för många förvandlas till personligt kaos.


För Musikcentrum Öst är fokus den enskilde musikern och artisten. De är våra medlemmar, våra arbetsgivare,  de vi jobbar med, för, och det är deras berättelser vi hör just nu. Men den hållbara lösningen finns i bredare samtal och  samlade insatser där allas erfarenheter kan tas till vara. Det coronakrisen har visat är att väldigt stora delar av branschen är sårbara och att alla enskilda delar är beroende av varandra. Den insikten är avgörande för att vi skall komma starkare ur krisen.


Ett dåligt utgångsläge

För att tänka lite kring framtiden och hur den borde se ut finns det all anledning att titta tillbaka på hur musiklivet mådde före pandemin. I november 2019 hölls en hearing i riksdagen, en slags temperaturmätare av läget där uppropet "Ett musikliv för alla" — som samlat en stor del av musiklivet via musik- och arrangörsorganisationer som MAIS, Skap, FST, Musikcentrum Riks, Folkets Hus & Parker och andra — krävt en ordentlig genomlysning i form av en statlig utredning för att vi med utgångspunkt i den skulle kunna börja bygga bättre och stabilare strukturer. Läs en längre text om hearingen här:

Den bild som tecknades var dyster: kulturskolan hotad i ett stort antal kommuner, strukturen för musikexport svårt  underfinansierad, musikundervisningen på akademierna ser ett allt svagare urval vid ansökningar och en livescen över hela landet som brottas med stora problem. Musikbranschen beskrevs som en krisgrupp i kulturlivet. Med den utgångspunkten blev effekterna av Covid -19-pandemin värre för musiklivet i Sverige än i jämförbara länder. Det blev en kris i krisen.

Det är dock viktigt att också se att svensk musik fortfarande genererar stora intäkter på upphovssidan (2019 var ett rekordår för Stim). Men ett hållbart musikliv förutsätter att musiklivet fortsätter att utvecklas på alla nivåer. Från att barn och unga väljer musiken som ett yrke till att förutsättningar finns för att skapa, spela och leva på musik. Att hela den   infrastruktur som kallas "bransch" finns kvar. Detta förutsätter att det finns en bred publikbas som är villig att konsumera musik på alla plattformar, och att Sverige har en struktur där musiken når ut både geografiskt och demografiskt. Självfallet gäller det också att nå ut utanför Sveriges gränser. SÅ, som vi konstaterade då, och som är än mer relevant nu, det svenska musikundret är allvarligt hotat!


Musiker behöver cash, nu!

De två enkäter som vi genomförde under våren (vi fick med denna beräkning svar av i snitt ca 20 procent av Sveriges musiker) visade att frilansande musiker och artister förlorat mellan 100 - 120 mkr i avbokningar under april och maj 2020 och att förlusterna under den viktiga sommaren juni-augusti landat på betydligt mer, drygt en kvarts miljard kronor! (Läs mer här:) Vi frågade specifikt om kontrakterade avbokningar men vi vet från fritextsvaren att andelen spelningar som aldrig ens hunnit bokas också var mycket stor.

Enkäten visade också att den planering av turnéer, festivaler och enskilda spelningar som många normalt skulle vara igång med för 2021 just nu, helt har gått i stå. Även om vi i Sverige och internationellt kan öppna upp samhälle och resande under hösten kommer effekterna att märkas under flera år. 

Politikens svar på pandemin


De senaste tillgängliga siffrorna om musikbranschen är från 2017 (nya siffror för 2018-2019 kommer efter sommaren).  De visar att musikbranschens intäkter i Sverige och från utlandet under det året var var 10,7 miljarder kronor. Vi vet också att musiken genererar långt mer till närliggande näringar, turism, restauranger, media etc. Av detta handlar mer än hälften om livemusik (där handbromsen slog till direkt när pandemin satte in).

Hur har då politiken reagerat, hur har man stöttat sektorn och vad händer framåt?

Staten: Kulturminister Amanda Lind tillsatte en halv miljard till kulturlivet, nationellt. 440 mkr av dessa delas mellan Konstnärsnämnden och Kulturrådet.  Kulturrådets (370 mkr) gäller endast förluster som uppstått fram till 31 maj medan Konstnärsnämndens medel även gäller sommaren. Dessa medel gäller alltså alla kulturområden utom författare och film som fått öronmärkta medel. Kulturrådet skriver på sin hemsida att störst antal ansökningar kom från musik- och scenkonstområdet. 

Regionerna: En stor del av Sveriges musiker är bosatta i Stockholmsregionen och kulturpolitiker brukar ofta prata om hur kultur skapar attraktion så här måste det väl ändå ha gjorts snabba insatser? Region Stockholm sköt till ett krisstöd på 6.4 mkr till kulturverksamheter som drabbats av den första vågen av pandemien. En bra, tydlig och snabb åtgärd. I resten av landet har man sett lite olika på behoven. Västra Götalandsregionen har riktat om sina kulturstöd tillfälligt till mer coronaanpassade projekt, och man har inrättat en helpdesk för rådgivning till kulturaktörer. Även andra regioner har riktat om kulturstöd för att möta pandemins effekter.  Det är förståeligt att prioriteringarna är svåra, inte minst regionerna har ett tufft läge med att klara sjukvården, och i ljuset av detta är det glädjande att man också ser kulturens värde. 


Kommuner: Vissa pekar på att kommunernas roll är den viktigaste just när det gäller att stötta den enskilde kulturskaparen och KLYS har i dagarna satt samman ett förslag i åtta punkter till Sveriges kommuner. De innehåller konkreta tydliga åtgärder som man kan läsa här: Några nedslag om läget nu: Stockholms stad har ännu inte tillfört några medel utan i stället kapat 20 mkr av årets kulturstöd (varav mycket skulle ha resulterat i gager och sålda biljetter) och skapade en "krisfond" till stadens scener.  Förslaget kritiserade mycket hårt av ett samlat kulturliv, läs mer här: Göteborgs stad satsar på mobila utomusaktiviteter och olika typer av tillfälliga stöd  och i Malmö diskuterar man att skapa en kommunal krisfond. 

Politiken har alltså agerat i viss mån men i relation till den massiva krisen och förluster på många miljarder så är insatserna än så länge minimala även om de för individer självklart är betydelsefulla.

Musiklivet är en investering för framtiden

Det grundläggande bekymret med mycket av det som kommuniceras är att man betraktar kultur som en isolerad företeelse som skall hanteras av k-märkta förvaltningar och politiker, och just nu något som är en negativ kris-post i budgeten. Jag menar att det är ett helt motsatt perspektiv som man måste ta.

Musikbranschen är i stället en del av lösningen på samhällets utmaningar. Det är just nu som det är tid att ta ett omtag, att göra en modig analys, att titta framåt och se musik som en investering. Vi borde se det på samma sätt som när EU nu diskuterar en krisfond där man kommer att satsa enorma summor på att stötta krisländers ekonomi, OCH samtidigt lägger fokus på innovation, förnybar energi och miljö.  Vi borde resonera som profilerade musikstäder som Berlin där man identifierar kulturliv som en avgörande del av sin identitet.


Därför borde nu Sverige investera i ett musikliv (och kulturliv) som vi vet är en framtidsbransch och som innehåller de lösningar som hela samhället nu söker. En grön ekonomi, en kreativ kraft och en konstform som vi vet kommer att bidra till att hela ett sargat samhålle. Att ta chansen att nu rikta oss mot mer mångfald, mer inkludering och ökad jämställdhet är också helt avgörande för att vi skall skapa bättre förutsättningar för fler musikskapare. Att t ex jämställdhet hotas i kristider ser vi i det globala projektet Keychange vilket innebär det är nu vi väljer väg. 

Hur går vi vidare?

Det behövs insatser på tre plan. Och det handlar om att se det bredare än bara kulturpolitiskt. 

Musiker och artister:

Idag går det att teckna en tydlig bild av nuläget för musiker och artister på individnivå. Dels via den information som Musikcentrum har bidragit med via två enkäter, och dels genom den kunskap som Kulturrådet och Konstnärsnämnden fått genom de ansökningar som gjorts till stödpaketet. Detta tillsammans med kunskap från KLYS, Musikerförbundet, Teaterförbundet, Musikalliansen, SKAP, FST etc gör att de politiska nivåerna (stat, region och komnmun) har ett tillräckligt underlag för att ta fram ett stödpaket för individer, som kan vara tillgängligt hela 2020. Detta som ett första steg för att rädda musiker och musikskapare undan personlig konkurs och för att kunna planera återstart av karriärer. Här måste man lägga en bredare definition till begreppet förlorad inkomst, det är bråttom och jag ställer mig helt bakom insamlingen Gör om, Gör rätt, Gör som i Berlin! Läs DN-artikel här: En snabb metod för att rädda musiker kvar i yrket, och ge dem andrum att förbereda sitt konstnärsskap så att man är redo när hjulen börjar snurra igen. 


Musikbranschen:
Det behövs ett brett investeringsstöd till hela branschen där man i en kombination av stöd och eventuellt lån med långsiktig återbetalning kan stimulera ett företagande på alla nivåer med nya metoder. Det finns  stora utmaningar för att återfå publiken, intäkter och strukturer. Det kommer att krävas att branschen samarbetar mer, men det är också avgörande att bejaka den kreativitet och de tekniska lösningar som har uppstått. Många har sökt innovativa lösningar för att föra ut sin liveverksamhet på nätet, och vi har sett många exempel på att man också kunnat generera både kvalitativa livestreamkoncept och intäkter. I återstarten måste erfarenheter som dessa tas med i strukturer för hållbara affärsmodeller, med stabila betalningslösningar som kan komplettera frivilliga donationer och en utveckling av formatet. Vi har chansen att både bredda publik- och intäktsbasen och skapa en kvalitativ form för intäktsskapande interaktion med publiken på nätet, men många start-ups går på knäna så det är viktigt att detta sker snabbt.

Självklart måste fokus även ligga på alla de områden som redan före corona var i kris: tillväxten, mångfald, kunskap etc. Jag vill dock särskilt poängtera att musikexport är ett område där vi särskilt riskerar att hamna på efterkälken. Läs inlägg om musikexport här:

Hela denna branschsatsning måste vara öppen för alla länkar i kedjan och skapas i samverkan mellan kultur-, tillväxt- och näringspolitik. Det handlar om att rädda en viktig industri (parallellt med besöksnäring, restaurangnäring och annat) och det bör tas fram i samtal och överläggningar med de centrala bransch- och intresseorganisationerna.

Musikern/artisten som "företagare":
Det stresstest som många delar av kultursektorn upplevde satte ett obarmhärtigt fokus på att vår bransch till större delen består av en- eller fåmansföretag som fullständigt faller utanför tryghetssystemen, en situation som måste förändras! 

Därför måste vi skapa ett rimligare generellt trygghetssystem. Detta skall självklart inkludera alla frilansare, i alla branscher och stötta även alla de som nu lider lika svårt som musiker men som färre talar för och om. Agenter, bokare, ljudtekniker etc. Och självklart alla frilansare i andra delar av kultur och nöjeslivet.

Om en musiker skulle kunnat permittera sig själv och således kommit åt de statliga stödpaketen hade situationen varit helt annorlunda och vi hade i mycket högre grad kunnat koncentera oss på bransch-stödjande åtgärder, och musikerna själva skulle kunnat utveckla fungerande strategier för att anpassa sig till en ny situation. Vägen framåt måste handla om att skapa förutsättningar för att även frilansare skall kunna möta nuvarande och framtida kriser (för vad händer nästa gång?) utan att riskera att tillvaron raseras. Det känns som en åsikt så självklar att den inte ens behöver framföras men situationen har visat att vi måste fortsätta att säga det.
Så, från Norbergfestivalen till Way Out West, från Einár till Kungliga Operan. Från Refused till Seinabo Sey. Från Silvana Imam till Arvingarna. Några nämnda ingen glömd. Det svenska musiklivet är stort och brett. Om vi använder detta år noll som vi nu befinner oss i till att ta en ny, bättre och smartare inriktning. Om vi satsar strategiskt och ser till vilka utmaningar som finns, vilka förutsättningar som behövs och tar vara på de möjligheter som vi nu ser, då kommer 2020-talet att kunna blir perioden då det "svenska musikundret "blir långt mer än en snitsig fras. Då kan vi tillsammans både skapa förutsättningar för fantastisk musik och skapa anständiga livsvillkor för en hel bransch.