Framtiden är ett starkt, jämställt och grönt musikliv präglat av mångfald

När mörkret sänker sig denna den tystaste av höstar kan det finnas anledning till viss reflektion över läget i musiklivet. Vad ser vi framåt? Hur skall vi hantera situationen nu och framåt? 

Vi kritiserade redan före pandemin beslutsfattarna för att man inte hade en musikpolitik som motsvarade de förutsättningar som rådde i musiklivet. När nu pandemin hotar att utradera det som vi kallar det svenska musikundret framstår detta faktum allt tydligare. Bilden och analysen finns bara några klick bort. Det finns inga undanflykter. Man kan ha lite olika perspektiv i detta men bilden blir i stora drag samstämmig och det är bråttom nu!

Ett samlat förslag från musiklivet:

För en månad sedan gick ett antal företrädare för musiklivet, som förutom vi i Musikcentrum bestod av  Musikerförbundet, SKAP, Musiksverige, IFPI, STIM, Musikförläggarna, SAMI, FST samt företrädare för skivbolag, ut med ett förslag till Amanda Lind. Här sammanfattas de hårda och mjuka verktyg som nu behövs. 

Förslaget innebar tillsättande av ett bransch-råd för att stöd och andra insatser skulle optimeras med rätt metoder, på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Vi föreslog publikgränser som skulle stämmas av mot varje lokalers förutsättningar och kapacitet. Vi föreslog en rad stödinsatser till musiklivet som var bättre anpassade för verkligheten än de som hittils funnits och vi föreslog en genomarbetad plan för återstart byggd på fakta och kunskap men alltid med säkerheten i fokus.

Vårt förslag satte sökljuset på det som behöver göras men belyste också politikens seglivade synsätt. I detta synsätt verkar "det svenska musikundret" vara ett slags narturtillstånd som uppstått i urberget och som inte är i behov av några särskilda omsorger för att fortleva. Om man fortsätter att reproducera detta synsätt med ogenomtänkta insatser nu när man ändå försöker att sätta in åtgärder, så kommer det att få ytterst alvarliga konsekvenser när väl pandemin är över. Musiklivet är speciellt och kräver speciella insater. Läs debattartikeln i Aftonbladet här:

I ett makroperspektiv så är detta ett slag som saknar motstycke. 2019 var enligt Musiksverige de totala intäkterna i branschen 12,2 miljarder kronor medan estimatet för 2020 ligger 5,4 miljarder. Detta är ett intäktstapp på 65 %. Att vi ännu inte sett fler konkurser är närmast ett mirakel. Om man bryter ner det i konsertintäkter så är tappet 7,2 miljarder vilket är 90%. Upphovsrättsliga intäkter gick ner med 25 % medan inspelad musik bedöms ligga på +/- 0.

Man skulle vilja tro att just det sistnämnda kan vara en lättnad för musiker och artister men 98 procent av alla musikskapare har lägre intäkter från inspelad musik än 100 000 /år och när Musikcentrum gick ut med en enkät för att kartlägga intäktsbortfall för helåret 2020 så låg snittet på individnivå på 185 000 kr i förlorade intäkter. Det är ju dessutom långt ifrån alla musiker som är musikskapare och tar del av dessa intäkter.

Läs Musiksveriges senaste rapport här:

I den tredje av de enkäter som Musikcentrum genomförde frågade vi om individuella strategier för att hantera pandemin. Resultatet var extremt nedslående. Mer än var tredje musiker och artist planerade eller hade redan lämnat yrket. I fritextsvaren blottlades en desperation som säger något om hur lite vårt samhälle har gjort  för att stötta en yrkeskår som både betyder så mycket för människors vardag men också för svensk ekonomi. Om vi bara delar de totala intäkterna från 2019 i antalet yrkesverksamma i branschen så generar varje person 1,2 miljoner kronor.

Med ett tvärstopp i intäkter och med små möjligheter att ersätta dessa skapar självklart detta en mycket hög stressnivå. Att så många yrkesgrupper har hamnat vid sidan av de flesta stödsystemen är såklart allvarligt ur ett rent rättviseperspektiv, men att inte kunna se en ljusning under överskådlig tid gör att många av våra medlemmar också mår oerhört dåligt mentalt. I de samtal vi dagligen har möter vi musiker som inte tjänat en krona sedan mars i år och som lever på besparingar. Musiker som tvingats sälja sina instrument, musiker som har tappat hoppet om att kunna kunna fortsätta i yrket. Här handlar det om förlust av ett kreativt kapital som är oerhört svårt att mäta och helt omöjligt att ersätta.

Självklart gäller detta bredare än bara musikerna. Situationen är lika desperat för agenter, bokare, ljudtekniker, turnéledare, scenbyggare etc. Och att vi inte har sett fler konkurser bland de stora festivalerna, produktionsbolagen och musikscenerna är kanske tyvärr bara en tidsfråga. Det är i detta holistiska perspektiv vi måste få en bred strategi för återuppbyggnaden. Det handlar inte om att alla skall med, alla måste med. 

Läs om Musikcentrums enkät här:

Vi har spenderat hösten på en rad online-konferenser i Europa och USA och bilden som framträder är samstämmig men vi ser också olika sätt att hantera situationen. Frankrike har ett allianssystem som liknar vårt men som omfattar en större del av de professionella musikerna vilket gör att tryggheten relativt sett är bättre. I Storbritannien är läget allvarligt och undersökningar visar att man ser samma flykt från yrket som i Sverige. 

Tyskland är ett intressant exempel eftersom man genomfört ett antal storskaliga försök att genomföra smittsäkra inomhuskonserter där man mätt och analyserat processen. Man har dessutom tagit tillvara på sommaren och jobbat med relativt stora utomhuskonserter med brett sittande publik. Det kanske mest rörande buskapet fick vi från Katalonien där man haft en extremt problematisk situation men ändå konstaterade att det sista vi stänger är kulturen, det är den som ger oss livskraft och hopp att ta oss framåt.

Den dag kommer då pandemin är över och vi måste nu börja tala om vilket musikliv vi vill då ha. Keychange (läs mer påprojektets  hemsida) är ett globalt jämställdhetsprojekt där Musikcentrum Öst är en av de tre projektägarna/projektledarna som samverkar med 12 länder för att skapa ett jämställd musikliv. Det kan tyckas som fel fokus att tala om jämställdhet när musiklivet håller på att tyna bort men vi ser oroande tendenser att pandemin slagit ännu hårdare mot kvinnliga och icke-binära artister och branschpersoner. Ett annat perspektiv är den stora internationella rörelse som fokuserar på strukturell rasism och dess effekter. Det tredje perspektivet handlar om klimathotet. Alla dessa områden var tongivande redan före pandemin och vi måste låta dem vara en klangbotten också i återuppbyggnaden efter krisen. 

Jag hoppas och tror att musikbranschen än mer kommit tillsammans under pandemin  och delar en förståelse att det är mångfalden som är en styrka och att det är bredden som kan bygga oss starka igen. Jag hoppas och tror att att vi inser att det som kan gynna den egna genren, organisatonen eller närområdet inte är en framkomlig väg. Jag hoppas att vi nu kan vara smarta, snabba och konkreta, men också visionära kring hur framtiden kan te sig i sin allra bästa version. Jag hoppas på ett jämställt, grönt och inkluderande musikliv. Ett sådant musikliv kommer också vara relevant för och älskat av fler i vår gränslösa värld. Och det kommera att vara den allra bästa försäkringen inför nästa kris.

Ragnar Berthling, Verksamhetsledare för Musikcentrum Öst och en av initiativtagarna till Keychange