Det här är den första delen i vår serie ”Vad har vi för val?” där vi kommer att spegla de olika riksdagspartiernas kulturpolitik utifrån de professionella musikernas perspektiv.

Trots “det svenska musikundret”, Nordic Noir, framgångar för svensk konst på biennaler och mässor samt hyllade och prisbelönta svenska filmskapare, är förståelsen för vilka förutsättningar som krävs för att kulturskapare ska kunna försörja sig, utvecklas och bygga långsiktiga karriärer ofta svag. Samhället har i många fall investerat stora resurser i utbildning, samtidigt som kultursektorn bidrar med både betydande skatteintäkter och ett stort immateriellt värde genom Sveriges så kallade soft power. Trots detta saknas i stor utsträckning strategier för både yrkesverksamma utövares villkor och för återväxten. Den senaste diskussionen kring studieförbundens nedskärningar är bara ett exempel.

Vi kommer därför att studera hur riksdagspartierna relaterar till dessa frågor (eller inte gör det) för att ge alla som också i framtiden vill ha ett blomstrande kulturliv möjlighet att göra ett grundat val. I den första delen närmar vi oss den infrastruktur som är förutsättningen för att skapa, förädla, förmedla och presentera konst. Det vi specifikt zoomar in på är musiker och musikartister.

Vad menar man då med infrastruktur? I ett samhällsperspektiv talar man ofta om vägar, järnvägar, broar, kollektivtrafik, byggnader, samhällsbärande industri och forskning. Kulturens infrastruktur handlar på många sätt om samma sak. Det är de vägar, broar och utvecklingsstimulanser som gör att musik kan skapas, spelas in, framföras, generera intäkter och nå en publik, vare sig det sker på en klubb, i en konsertsal, via strömningstjänster, på vinyl, i en förskola eller på ett äldreboende. Allt detta skapar värden för samhället, både kulturella, sociala och ekonomiska.

Den infrastruktur som omger musiken kan beskrivas med samma analogi som vägar och broar. Centrumbildningarna fyller till exempel en viktig funktion genom att stötta musiker och artister med förmedling, synliggörande, utbildning och mentorskap. Det gäller allt från musiker som arbetar mot skolor och förskolor till artister med internationella ambitioner. Musikcentrumen spelar en viktig roll i att öka artisters export readiness och möjligheter att bygga karriärer utanför Sverige. Nyligen var Musikcentrum en av organisationerna bakom den svenska jazzexportsatsningen på jazzahead! i Bremen. Samtidigt har centrumbildningarnas statliga stöd minskat med drygt 25 procent sedan 2021, räknat i fasta priser. Ett momentum som hotas att övergå i avveckling.

Infrastrukturen handlar också om fungerande nätverk av musikarrangörer, studior, skivbolag och andra aktörer. Studieförbunden är avgörande både som utbildare, arrangörer och tillhandahållare av replokaler. I rapporten Spelningskrisen konstaterades att omkring 8 000 speltillfällen försvunnit under de senaste tre åren. Om vi räknar lågt med ett ensemblesnitt på tre personer innebär det 24 000 tillfällen då en musiker inte möter en publik. Det är ett nederlag både för publiken och för musiklivets återväxt. Även om vägarna finns kvar blir hålen allt fler.

Bron till omvärlden byggs av de aktörer som arbetar med musikexport. Centrumbildningar, Export Music Sweden, agenter och bokare m fl. Man skulle kunna tro att ett land som gärna talar om det svenska musikundret satsar särskilt mycket på musikexport, men faktum är att Sverige ligger långt efter flera av sina nordiska grannar. Att vi fortfarande kan visa starka exportsiffror beror till stor del på låtskrivarsidan. För artister och band som vill bygga publik internationellt är verkligheten betydligt mer utmanande.

Detta påverkar också det viktiga företagandet mellan musiken och publiken: agenter, bokare, managers, förlag, skivbolag och musikteknikföretag. Här har de statliga stöd som finns, exempelvis via Vinnova, ofta svårt att möta kulturbranschens behov. Området behöver stöd för kulturföretagsutveckling och marknadsutveckling. Att kulturella och kreativa branscher numera betraktas som en basnäring är ett viktigt steg framåt, men det krävs också en politik som ger sektorn förutsättningar att växa.

En del av infrastrukturen där resultaten kanske inte syns förrän många år senare är de system som gör att musik når barn och unga. Här finns många vackra ord i politiken på kommunal, regional och nationell nivå, men bortsett från det relativt svårnavigerade Skapande skola ligger Sverige efter länder som Norge och Danmark. Ett grundläggande problem är hur mottagarledet, framför allt skolorna, ska kunna hitta, boka och ta emot professionell kultur. I Norge finns Den kulturelle skolesekken och i Danmark Levende Musik i Skolen som aktivt producerar och förmedlar kultur. I Sverige varierar förutsättningarna kraftigt mellan olika regioner.

Så vad kan man utläsa i partiprogrammen  om:

• Strukturer för att stötta musiker och andra kulturskapare.

• Strukturer för att stötta musikarrangörer

• Strukturer för att stötta utvecklingen av kultur- och musikbranschen

• Strukturer för att stötta fungerande metoder för att musiken skall nå barn och unga, framtidens publik och utövare.

Socialdemokraterna:

Socialdemokraterna betonar lyfter vikten av goda villkor för kulturskaparna och betonar upphovsrätt, sociala trygghetssystem (dessa frågor återkommer vi till) men strukturer för att stötta dem som stöttar kulturskapare,  t ex centrumbildningar, arrangörsorganisationer etc nämns inte.  Inte heller kompetensutveckling av sektorn. Att stötta den kreativa marknaden nämns inte heller i partiprogrammet.  Däremot lyfts kulturens frihet fram. Arrangörsledet finns dock med i form av kulturlokaler i hela landet och betoningen av vikten av folkrörelser och folkhögskolor.

Läs om kulturpolitiken här:

Den kulturpolitiska talespersonen Björn Wiechel har lyft återställande av studieförbundens resurser som viktiga frågor och hans viktigaste fråga handlar om Kultur för barn och unga. Kulturskolan som är viktig för kulturskaparnas återväxt nämns också. Man föreslår en kulturgaranti för att säkra kulturupplevelser för alla elever.

Sverigedemokraterna:

Hög betoning på kulturens identitetsskapande värde —  tradition, historia levnadssätt och gemensamma värderingar betonas. Man talar om en nordisk kulturgemenskap som viktig. Man nämner också mångkulturalism som ett hot.

Kulturskaparnas villkor nämns inte mer än att man vill att kulturen i så hög grad som möjligt skall stå fri från statlig styrning (och statliga medel). Man säger sig inte vara mot samtidskultur men anser att den bör stå på egna ben, den kultur som i första hand bör stödjas är den traditionella.

Man vill stötta kulturskolan och kultur för barn och unga men även här styra bort stöd från samtidskultur mot mer traditionella kulturella uttryck. Kulturarvet återkommer som centralt i alla frågor och mångkultur som mindre önskvärt.

Det finns inget direkt kulturpolitiskt program men kulturen till stor del i det sammanhållningspolitiska inriktningsprogrammet:

Den kulturpolitiske talespersonen Alexander Christiansson menar att alternativ finansiering är viktigt och vill utveckla avdragsrätten för sponsring.

Moderaterna:

Moderaterna betonar konstens frihet högt och ser politisk styrning och en hög offentlig finansiering som kommunicerande kärl där ett högt stöd till kulturskapare skapar en risk för politisk styrning och beroende. Man ser att det finns ett grundläggande ansvar för det offentliga kring kulturen men att en breddad finansiering är nödvändig.

Moderaterna är ett av de partier som tydligast lyfter att KKB behöver utvecklas  men det finns inte några egentliga skrivningar om varken upphovspersoners villkor eller direkta arrangörsfrågor. Scener, upphovsrätt, skattefrågor är områden som är högt prioriterade.

Läs idéprogrammet här:

Moderaternas kulturpolitiska talesperson Kristina Axén Olin ser barn, bildning och beredskap som kulturpolitikens huvudfrågor. Frågor kring läsning och språk prioriteras.

Vänsterpartiet:

Man skriver fram fyra områden som centrala. Upphovspersonernas villkor —  sociala skyddsnät för kulturskapare, a-kassa etc. Man gör  skillnad mellan det professionella kulturlivet och det ideella kulturlivet och beskriver dessa båda som nödvändiga där det ideella kulturlivet lyds fram som förmedlare av den professionella kulturen men också aktivering av medborgarna. Man vill också stärka institutionerna och återföra stödnivån till studieförbunden. Konstens frihet är också viktig för V liksom att tillgängligheten till kulturen (både som skapare och konsument) inte skall styras av tjockleken på plånboken. Man vill lägga närmare en miljard mer än regeringen på kulturen. Att kulturen finns i hela landet är också centralt.

Vänsterpartiets kulturpolitik beskrivs här:

Talespersonen Vasiliki Tsouplakis ser tillgången till kultur och konstnärernas villkor som de viktigaste frågorna. Utvecklingen av KKB har en lägre prioritet medan grundbultarna är: folkrörelser, föreningsliv, kulturliv, medier och folkbildning.

Miljöpartiet:

Tillsammans med V är de de som tydligast talar om att öka resurserna till kultur (vilket återspeglas i skuggbudgeten). Man vill indexsäkra kulturstöd och återställa resurserna till studieförbunden. Kulturskaparnas villkor lyfts fram som centrala och spridningen av kultur i hela landet. Konstens frihet och oberoende av politiker delar man des de flesta andra partier.

Man talar mycket om kulturen som ett skydd för demokratin, om yttrandefrihet och föreningslivet som en bärande samhällskraft. Man tar upp konstnärernas villkor och bibliotek och civilsamhälle beskrivs som fundamentala. Bevarandefrågor är också viktiga. Utveckling av KKB är i det närmaste osynligt.

Kulturprogrammet finns här:

MP:s talesperson Mats Berglund (även ordförande i Kulturutskottet) har gjort jämförelsen att kulturen behöver en återstart efter Tidö på samma sätt som efter pandemin. Man vill också införa en kulturskolelag och säkra barns tillgång till kultur med en “kulturell allemansrätt”.

Centern

Kulturens frihet är viktig och man vill motverka detaljstyrning och skapa fler turneer med de nationella institutionerna. Man vill säkra finansieringen av studieförbund och folkhögskolor och värnar om att kulturen skall finnas i hela landet. Just att kulturen skall finnas nära människan lyfts fram på många platser. Riksteatern lyfts fram som en viktig aktör men i övrigt syns inga konkreta satsningar på arrangörsskap . Bygdegårdarna och jämte biblioteken lyfts fram som tillittskapande platser för befolkningen. De ser som flera andra partierna kulturen som ett sammanhållande kitt och viktigt i försvaret av demokratin. De lyfter också kulturens roll i integrationen.

Generellt betonar man vikten av långsiktig finansiering och ser ett bekymmer i att så mycket kultur som verkar långsiktigt ändå finansieras av projektstöd.
Läs kulturprogrammet här:

Barn och unga lyfts fram som prioriterad grupp både kring upplevelse och skapande. något som talespersonen Catarina Deremar särskilt betonar.

Kristdemokraterna

Man har ett av de mer omfattande kulturprogrammen med en rad konkreta förslag. Dock få konkreta åtgärder kring att utveckla arrangörsskap och  KKB. Man talar liksom andra om konstens frihet men lyfter särskilt fram infrastrukturerna som avgörande och det är dessa förutsättningar som är kärnan i kulturpolitiken. Man är en av de få som nämner äldres rätt till kultur. Konkreta områden är också t ex att förvandla nationalscener till stiftelser för större frihet, se över skatteavdrag för kultursponsring och man vill säkra upphovsrätten. Man vill också utveckla komplettera RUT med ett KUL-bidrag. Man lyfte även kulturens betydelse för näringslivet. Digitaliseringen och dess betydelse för intäkter till upphovspersoner är också ett område som lyfts fram.

Kristdemokraternas kulturprogram finns här:

Talespersonen Roland Utbult ligger i linje med regeringens kulturpolitik men lyfter fram kulturarbetarnas möjlighet att verka långsiktigt under ekonomisk trygghet.

Liberalerna:

Man kopplar konstnärlig frihet dels till armlängds avstånd, men också ekonomisk och social trygghet. Man vill skapa bättre incitament till finansiering från andra håll. Man nämner särskilt de regionala institutionerna som viktiga för tillgång till kultur i hela landet. Föreningslivet och folkbildningen lyfts fram dels som kultuaktörer men också som en del av försvaret av demokratin. Civilsamhället och tillgång till lokaler lyfts också fram utan att man problematiserar hur.

Bildning återfinns som en viktig del och biblioteken nämns som hubbar för detta. Man nämner inte kulturskolan eller särskilda åtgärder för återväxt eller branschens utveckling. När det gäller kulturen i skolan så nämner man främst läsningen som viktig.

Läs partiprogrammet här:

Den kulturpolitiska talespersonen Malin Danielsson  har sagt att en av kulturens främsta uppgifter är att skapa ett kritiskt öga hos befolkningen i en osäker omvärld och man nämner på flera ställen vikten av att kultur också skall få vara provokativ och utmanande.

Sammanfattning och kommentar:

I jämförelse med andra politikområden så finns det väldigt få konkreta förslag kring strukturer för konstnärer, arrangörer, KKB-frågor och återväxt, men alla partier lyfter åtminstone något av de fyra strukturområdena som viktigt och vissa går in i flera eller alla.

En skiljelinje fortsätter att vara hur man ser på breddad finansiering där oppositionen menar att det enbart skall ses som ett komplement medan Tidö till vill begränsa det offentligas insatser och öka den privata finansieringen. De flesta är eniga om att politisk styrning och konstens frihet är avgörande, men man drar olika slutsatser om offentliga stöd bidrar till ökad styrning eller  ger ökad frihet för konstnärer att inte anpassa sig till marknadens villkor.

För musikområdet är det genomgående svaga analyser och låg kunskap om hur både marknad och musikliv fungerar. Vare sig det handlar om att stimulera återväxt, skapa tryggare villkor för konstnärer och artister eller öka musikexporten. Alla säger att kulturen i hela landet är viktig men hur klubbar och kulturhus skall kunna leverera detta sägs det mindre om.

Att det finns ännu mindre tankar kring hur KKB skall kunna utvecklas inom musikområdet säger väl också något om att området är komplext, omoget för politikerna och den interdepartementiella samverkan som KKB utredningen föreslog 2022 än så länge inte verkar ha omsatts i kulturpolitik,  trots att varje artist också är en företagare och behöver möjligheter att utveckla detta.

Musikcentrum Öst är musikpolitiskt obundna men försöker vara musikpolitiskt tydliga. Vilken regering som än bildas efter valet är det avgörande att den kommunicerar också med det fria musiklivet och de organisationer som representerar det. Vi har sett hur den nuvarande regeringen kraftigt har urholkat kulturstöden över hela fältet och vi ser de negativa effekterna i vår dagliga verksamhet . Den framtida kulturpolitiken måste ta ansvar för dessa frågor på ett helt nytt sätt.

Vi rekommenderar alla att följa de kulturpolitiska talespersonerna på sociala medier för att få en tydligare bild av stämningarna och inriktningen inom partierna.

Vi rekommenderar också SAMI och musikerförbundets valkompass som bygger på konkreta frågor till de olika partierna. För att se mer av vilka konkreta ekonomiska satsningar oppositionen säger sig vilja göra så kan skuggbudgeten inför 2026 vara en vägledning. Vi lägger också med den debattartikel som centrumbildningarna skrev gemensamt och som publicerades i ETC. Länk finns också till Scen & Films utmärkta utfrågning av talespersoner varifrån citaten ovan är hämtade.

Tre av talespersonerna framträdde också på Musikaliska akademiens musikpolitiska toppmöte. Rapport finns i länk nedan.

Så valet är ditt, musiklivet har många utmaningar men långt fler möjligheter. Om det här är viktigt för dig så sätt dig in i frågorna och vilken väg de olika politiska partierna vill ta.

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst